Film nummer tretton: Den siste kejsaren.

Kina är världens folkrikaste land och en av världens äldsta kulturer. Europa har haft handelsförbindelser med Kina sedan medeltiden och idag är de en av de snabbast växande ekonomierna. Trots detta känner de flesta inte till så mycket om kinesisk historia eller kultur. Ett försök att ändra på detta gjorde Bernardo Bertolucci 1987 då han gjorde filmen ”The Last Emperor”, historien om Kinas siste kejsare.

”The Last Emperor” handlar alltså om Pu Yi som vid 2 års ålder utropades till kejsare 1908. Filmen, som i den directors cut jag sett är tre och en halv timme lång, följer sedan hans livsöde. Efter en mycket kort ”regeringstid” blev Kina 1912 republik. Pu Yi behöll dock sina privilegier men var fånge inne i den förbjudna staden, det kejserliga palatskomplexet. Han skulle senare förlora dessa privilegier, vara marionettkejsare i det av Japan ockuperade Manchuriet och lägerfånge i det kommunistiska Kina. 1967 dog Pu Yi, som varit ”The son of Heaven” och ”The Lord of Ten-Thousand years” som en enkel trädgårdsmästare i Beijing. Han var 61 år gammal.

Jag blev positivt överraskad av den här filmen. Jag minns att jag såg den i nian och tyckte då den var ganska långtråkig. Nu, 16 år senare uppskattade jag filmen betydligt mer. Det fascinerande livsödet Pu Yi förmår faktiskt behålla greppet i tre och en halv timme, Skådespeleriet känns helt okej utan att sticka ut men det som är filmens styrka är, förutom manuset, de otroliga miljöerna. Filmen var den första spelfilm som fått tillåtelse att filma i Den förbjudna staden, och dessa miljöer är förstås svårslagna, men även i de scener som utspelas på andra platser är mycket välgjorda. Följdaktligen var huvuddelen av de Oscarstatyetter som vanns också de tekniska, även om man också vann för manus, regi och som bästa film (totalt vann filmen 9 Oscars).

Det här är en film jag gillar skarpt. När en film väcker min nyfikenhet så att jag får lust att läsa mer om ämnet det behandlar så är det i mitt tycke en bra film, och det är precis vad denna film lyckats med. Jag rekommenderar alla att sätta av tre och en halv timme (eller två och en halv om ni föredrar originalversionen) och se denna film. En av få filmer som förtjänar epitetet mästerverk!

Nästa gång bli det Indien och en av 1900-talets strörste: Gandhi.

Nummer tolv: Michael Collins

Irland har av någon anledning en speciell plats i de flestas hjärtan. Allt ifrån irländsk musik till irländskt öl uppskattas av de flesta, och Irlands nationaldag firas t.o.m. i Sverige. Irländarna uppfattas i allmänhet som glada festprissar som inte har några som helst bekymmer. Att man på den norra delen av ön i nästan åttio år plågats av ett inbördeskrig glöms ofta bort, liksom att Irland för mindre än 100 år sedan föddes ur liknande våldsamheter. Jag har nu sett filmen om Michael Collins, en av männen bakom Irlands frigörelse och grundaren av det som skulle bli IRA.

Filmen ”Michael Collins” från 1996 är skriven och regisserad av Neil Jordan. Frånsett en kort prolog som utspelas 1916 utspelar sig filmen från 1918 fram till och med Collins död 1922. Titelrollen spelas av Liam Neeson och i andra roller ser vi bland annat Julia Roberts och Alan Rickman. Den är, trots sin relativt låga budget, en film med en episk känsla då den innehåller några pampiga massscener.

Om man tror att den här filmen ska ge en historiskt korrekt bild av Michael Collins och den irländska frihetskampen blir man nog besviken. Filmen ger en klart romantiserad bild av händelseförloppet där Collins är en hjälte och hans motståndare är falska, avundsjuka eller bara onda. Den beskriver frihetskriget mot Storbritannien som ett krig mot engelska trupper och ämbetsmän, medan frihetskämparna i verkligheten tog död på betydligt fler irländare än engelsmän. Det påföljande inbördeskriget (som bland annat kom av att man skulle ingå i Storbritannien och svära trohetsed till den engelska kungen) beskrivs som ett resultat av (den blivande) irländske presidentens falskspel och egoism där Collins bekämpar honom med det irländska folkets stöd. Visserligen hade folket röstat för avtalet med britterna, men att det irländska folkets lojalitet låg hos Collins fast han slogs med hjälp av brittiskt artilleri (något som han i filmen vägrar ta emot) torde väl i bästa fall kunna beskrivas som diskutabelt. Släng dit en kärlekshistoria med Julia Roberts så har man en hollywoodförenkling av ett faktiskt ganska komplicerat förlopp.

Därmed inte sagt att det är en dålig film. Tvärtom är den genomgående en ganska välskriven och underhållande film och en intressant historielektion. Ser man den på DVD följer det dessutom med en dokumentär där skillnaderna mellan filmen och den historiska verkligheten tas upp. För de som vill se en underhållande hjältehistoria och samtidigt lära sig lite mer om Irlands historia rekommenderas denna film.

Nästa gång bär det av till Kina och ”Den siste kejsaren”.

rNummer elva: Lawrence of Arabia.

Arabiska halvön 1916. Ett ökenlandskap där splittrade beduinstamma slåss inbördes. Hit kommer den brittiske officeren T.E Lawrence för att undersöka om beduinerna kan vara till hjälp för att slåss mot det ottomanska imperiet. Mycket snart har Lawrence enat beduinstammarna och de börjar en gerillakrigföring mot det ottomanska imperiet.

Filmen är alltså Lawrence of Arabia från 1962, med Peter O’Toole i rollen som filmtitelns Lawrence. Andra roller innehas bl.a. av Alec Guinness (som spelar den arabiske prinsen Feisal) och Omar Sharif (som spelar Lawrences vapenbroder Sharif Ali). Filmen är, med sina tre och en halv timme i speltid, den sista av de klassiska mastodontfilmerna på min lista. Den vann sju Oscarsstayetter.

Filmen är vis första anblicken en typisk kulturcentrisk film av typen ”västerlänning lär araberna att samsas och bete sig som folk”. Detta visar sig dock inte stämma alls. Inte heller är det en film av typen ”desillusionerad militär möter exotisk kultur och får ny mening med livet” (som t.ex Last Samurai) utan den visar på ett ganska trovärdigt sätt Lawrences ambivalens, då han slits mellan lojaliteten till sina brittiska uppdragsgivare och sina arbaiska vapenbröder. Visserligen känns det som att det går lita väl lätt för honom att vinna arabernas förtroende, men överlag är det en film som känns betydligt mer trovärdig än många av filmerna jag tidigare skrivit om. En annan fråga jag funderade över är om denna film skulle vara möjlig att spela in i dagens politiska klimat. En film där araber huvudsakligen framställs som hjältar känns tyvärr som en omöjlighet i dagens allt mer islamofobiska samhälle. Men detta var 1962, och då gick det utmärkt.

Jag gillade den här filmen. Trots att den är över tre timmar låg kändes den aldrig seg eller långtråkig. Istället känns det som en bra film om en front man inte känner till så bra, nämligen den arabiska under första världskriget. Så för alla med intresse för historia och/eller mastodontfilm rekommenderas den.

Nästa film tar oss till ungefär samma tidsperiod men till Irland och irländarnas kamp för självständighet och filmen Michael Collins.

Den tionde filmen.

”Den siste samurajen” med världens mest berömde soffhoppare är det dags för nu. Filmen utspelar sig 1876-1877 och är ”baserad på en verklig händelse”, närmare bestämt ett samurajuppror mot det ökade västerländska inflytandet i Japan.

Filmen utspelar sig under en av de mest turbulenta perioderna i Japans historia. I århundraden hade det japanska samhällskicket varit isolerat och samhällsskicket konserverat enligt feodala mönster. Den härskande klassen var krigarklassen, samurajerna och landets högste ämbetsman (och dess faktiska härskare) var shogunen. Dock hade man på 1850-talet tvingats öppna sina hamnar för utländska fartyg och detta förde med sig en enorm omvälvning. Japan gick på några år från ett medeltida samhäller till ett modernt, och denna omvälvning brukar benämnas Meijirestaurationen och dett är mitt under denna som filmen utspelar sig.

Så långt den historiska bakgrunden. Filmens huvudperson är det amerikanska kaptenen Nathan Algren, spelad av Tom Cruise. Han värvas av den japanska affärsmannen Omura för att utbilda en modern japansk armé som ska slå ner ett samurajuppror lett av Katsumoto, spelad av Ken Watanabe. Trots att armén är långt ifrån fulltränad skickas den ut för att möta Katsumotos samurajer. Striden kan naturligtvis bara sluta på ett sätt och Algren tas till fånga av upprorsmakarna. Han förs till den by där de bor och väl där får han ta del av deras sedvänjor. Han börjar ana att dessa samurajer kanske inte är de vildar de framställs som utan att de kanske är betydlgt mer civiliserade än de som lejt honom…

Filmen är ett ganska typiskt Hollywooddrama av typen ”man med mörkt förflutet möter nya värderingar och får livslusten tillbaka”. Algren är i filmens början en suput och halvgalning, men hans möte med samurajerna förändrar honom. Tom Cruise gör en helt okej insats, men det är ingen Oscarsinsats. Ken Watabe som Katsumoto är snäppet bättre, även om hans Oscarsnominering till bästa biroll kanske inte känns klockren. En helt ok film som tål att ses både en och två gånger men långt ifrån någon klassiker.

Nästa gång är det dags för den första filmen som utspelar sig på 1900-talet då jag tar mig an en av de klassiska mastodontfilmerna, nämligen ”Lawrence av Arabien”.

...och Napoleon blev nummer nio.

Alla har vi väl hört talas om Napoleon. Revolutionsgeneralen som blev Frankrikes kejsare och som på höjden av sin makt regerade över nästan hela kontinentala Europa, för att slutligen besegras och förvisas till St. Helena torde vara en av de mest berömda historiska personligheterna. Nu har jag sett den sex timmar långa miniserien om hans liv.

De flesta känner nog till huvuddragen i Napoleons liv. De flesta vet att han var Frankrikes kejsare och att han försökte erövra Ryssland och att han dog i fångenskap på St. Helena. Den här miniserien ger dock lite mer kött på benen, då vi dels får följa turerna i hans personliga liv och dels får en detaljerad beskrivning av de politiska intrigerna i Paris och en lite mer summarisk beskrivning av napoleonska krigen. Den tar sin början 1795 då Napoleon är Frankrikes yngste general och vi får följa honom fram till hans död nästan 30 år senare.

Det största problemet jag har med denna miniserie är förvånande nog stridsscenerna. Trots att man förknippar Napoleon mest med krig så känns det inte som man lagt speciellt mycket krut (häpp!) på krigsscenerna. Alltför ofta känns det som om Napoleon har 20 man i sin armé som slåss mot 40 andra och lika ofta känns det som om man ser ett bygdespel där man återskapar ett slag snarare än en krigsscen i en film. Likaså är avsaknaden av andra masscener påtaglig. Visserligen förstår jag att man inte kan göra som i den ryska inspelningen av ”Krig och Fred” och kalla in 150.000 soldater från Röda Armén som statister men med tanke på att allt annat känns naturtroget och påkostat är det synd att utomhusscenerna känns så torftiga.

Skådespeleriet är bra, med John Malkovich som den hale och lömske diplomaten Talleyrand som klart lysande stjärna. Även Depardieu som polisministern Fouché är bra, liksom Christian Claviér i titelrollen.

Jag tycker att den här miniserien, trots vissa brister, uppfyller sitt syfte, nämligen att vara en biografi över Napoleon.Alla de som är nyfikna på denna mytomspunna person rekommenderar jag att se denna miniserie.

Nästa gång beger vi oss återigen till Japan och ”The Last Samurai”.

Filmen genom historien del åtta.

Svärdsfäktning, ära och pilktkänsla har det blivit dags för när vi beger oss till Japan och ”Samurajtrilogin” som handlar om Miyamoto Musashi. Filmerna baseras på en roman av Eiji Yoshikawa som i sin tur baseras på historiska fakta. Filmerna regisserades av Hiroshi Inigaki och kom ut åren 1954-56.

Miyamoto Musashi är en av Japans största nationalhjältar och mängder av legender finns om honom. Han levde under åren 1584-1645 och var under sin tid känd som Japans bäste svärdsman. Filmerna behandlar hans tidiga liv, från slaget vid Sekighara 1600 (där Musashi deltog på den förlorande sidan) till duellen mot Sasaki Kojiro 1612 och utspelas alltså under Tokugawashogunatets inledningsskede. Åtminstone den första filmen har ett klart ”coming of age”-motiv då vi får följa Musashis förvandling från den odisciplinerade och temperamentsfulle ynglingen Takezo till den ärbare och stoiske samurajen Musashi, med god hjälp av buddhistmunken Takuan. Denna film är den film med mest karaktärsutveckling, då de övriga filmerna mest handlar om Musashis resor för att finslipa sina färdigheter och kärlekstriangeln mellan honom, hans bäste väns före detta trolovade Otsu och banditdottern Akemi, samt rivaliteten mellan honom och samurajen Kojiro.

Musashi spelas av Toshihiro Mifune, som kanske mest är känd för en svensk publik som Toronaga i ”Shogun”. Han är filmens klart lysande stjärna, även om Koji Tsuruta också är bra som hans nemesis Kojiro.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om de här filmerna. Den första filmen tyckte jag var riktigt bra (framförallt slutscenen är riktigt snygg) men den andra filmen gillade jag inte alls. Faktum är att jag ogillade den så pass mycket att jag gick och drog på att se den avslutande delen i en dryg vecka. När jag då till sist såg den tyckte jag att den också var riktigt bra. Kanske är det så att jag inte var på humör när jag såg del två eller kanske lider den av typiskt ”mellanfilmssyndrom”, dvs. att den bara är en transportsträcka mellan de två övriga filmerna. Dock blir betyget för hela trilogin mer än knappt godkänt. Jag kanske är ovan vid japanska filmer, men jag tyckte att skådespeleriet ibland var lite väl övertydligt (även om det i mastodontfilmssammanhang är en vanlig åkomma). Dock tycker jag ni kan ge den en chans. Annars rekommenderar jag Lone Wolf and Cub (den tecknade serien, inte filmerna) som en bättre exempel på en historia om ädla samurajer.

Nästa gång blir det en miniserie som inte stod på min originallista, nämligen den om Napoleon Bonaparte. Au revoir tills dess!