Wrestlemania XI

Den elfte upplagan av Wrestlemania hölls den 2 april 1995 i Hartford Civic Center i Conneticut. Det är den hittills enda Wrestlemania-galan som hållits i samma stat som WWF/E:s högkvarter, nämligen Connecticut. Det är en, i Wrestlemaniasammanhang, ganska liten gala då den dels hölls i en liten arena (Civic Center tar drygt 16.000 åskådare) och dels är väldigt kort. Wrestlemania XI är med sina 147 minuter den näst kortaste av alla Wrestlemania-galor, endast slagen a Wrestlemaia I som är tio minuter kortare. Förmodligen beror detta på den kris som WWF vid denna tidpunkt var inne i, då konkurrenten WCW blev allt populärare och WWF tappade både pengar och brottare.

Wrestlemania XI fortsätter utvecklingen mot mer inslag av ljuseffekter och pyroteknik, något som idag är en vital del av en wrestlingshow. Att det är en show råder det numera inget tvivel om; WWF hade bjudit in en mängd kändisar och en av huvudmatchens kombattanter är en NFL-spelare. Detta är också första gången i Wrestlemaniahistorien då Vince McMahon (som kommenterar galan tillsammans med Jerry ”the King” Lawler) yttrar de ord som får puristerna att rasa och som idag ersatt ordet ”wrestling” på alla WWE:s TV-shower, nämligen ”sports entertainment”.

Vince McMahon och Jerry ”the King” Lawler kommenterar alltså den här galan. Lawler håller godkänd klass men McMahon är faktiskt otroligt usel. Dels kan han inte hålla jämna steg med Lawler i gnabbandet och dels så brister han i agerandet när han ska låtsas vara exalterad över något som händer i matcherna. Jag vet inte om han har en dålig dag här, jag kan inte minnas att jag var lika irriterad på honom när jag såg Wrestlemania X, eller om han verkligen är så här dålig. En kass insats från förbundets ägare i vilket fall som helst.

Apropå kassa insatser så sjunger Kathy Huey ”America the beautiful”. Om ni inte vet vem det är så gör det ingenting, jag har trots googlande ingen aning om vem det är. Vad jag däremot vet är att hon låter ungefär som Bianca Castafiore när hon sjunger. Och DET är inget bra betyg.

Så nu över till matcherna:

The British Bulldog & Lex Luger vs Jacob & Eli Blu (w/ Uncle Zebekiah)

Jacob och Eli Blu är tydligen de gamla smygnazisterna Ron och Don Harris. Här möter de den tekniska British Bulldog och den stele Luger. Naturligtvis vinner Bulldog och Luger och matchen får en tvåa av mig.

Jeff Jarrett (c) (w/ The Roadie) vs Razor Ramon i en match om WWF:s interkontinentalbälte

Jarrett och Scott Hall (som är Razor Ramons riktiga namn) var faktiskt riktigt hyggliga brottare en gång i tiden. Här gör de en riktigt underhållande match som tyvärr slutar i en diskvalificering efter att The Roadie dragit ut Jarrett ur ringen. En trea dock.

The Undertaker(w/ Paul Bearer) vs King Kong Bundy (w/Ted DiBiase)

Så här är det; King Kong Bundy var inte underhållande 1986 när han mötte Hulk Hogan. Någon som tror att han är underhållande nio år senare? Helt riktigt. En Undertaker som vid denna tid fortfarande kunde röra sig lyfter dock matchen till en svag tvåa.

Och nu dags för Undertakers entrance-barometern
Nu hade man som sagt börja använda sig av ljuseffekter lite mer och detta gynnar naturligtvis Undertaker. Detta ser ut ungefär som hans vanliga Smackdown-entré gör idag och den får tre urnor.

”King of Harts” Owen Hart & Yokozuna (w/Mr.Fuji) vs The Smoking Gunns (c) i en match om tagteam-bältena.

Yokozuna är Owens “hemliga partner” som presenteras innan matchen. The Smoking Gunns är Billy och Bart Gunn. Matchen är riktigt bra, ja förmodligen galans bästa match. Matchen avslutas med att Yokozuna gör en Banzai Drop på Billy varpå Owen täcker honom för fallsegern. Jag kan inte låta bli att fundera på om det var när Billy Gunn stirrade upp på Yokozunas tremetersröv som han kom på att han skulle bli ”Mr.Ass”. En trea får matchen och hade Owen haft en partner med brottningsskills istället för en som bara var tjock hade det blivit en fyra.

Bret Hart vs Bob Backlind i en ”I Quit”-match

Matchen tar alltså slut när en av deltagarna säger ”I Quit” i en mikrofon. Roddy Piper är (som vanligt) gästdomare.

Jag såg fram mot den här matchen. Både Backlund och Bret Hart är brottare som är otroligt tekniskt skickliga och som hade submissiongrepp som avslutningsgrepp. Tyvärr så förstördes den här matchen av olika orsaker. Främsta orsaken är Roddy Piper som förmodligen hade dragit en lina för mycket innan matchen, då han är otroligt enerverande och frågar brottarna ungefär sjuttio gånger om de vill ge upp. Den andra orsaken är avlutningen, där Bret har applicerat Backlunds eget avslutningsgrepp på honom. Piper är framme med micken, Backlund säger något i stil med ”UÄÄIIEEEH!” och Piper tolkar det som ”I Quit”. Man undrar ju om Vince, som kommenterade, fick inspiration av att sätta motståndaren i motståndarens eget grepp och sedan avsluta matchen abrupt…. En tvåa blir det i alla fall.

Shawn Michaels (w/Jenny McCarthy & ”Sycho” Sid) vs Diesel (c) (w/ Pamela Anderson) i en match om WWF-bältet

Gästtidtagare är Jonathan Taylor Thomas från ”Tummen mitt i handen” och Nicholas Turturro från ”På spaning i New York”.

Jag hade aldrig sett Kevin Nash (Diesel) när han stod på toppen av sin karriär och trodde att han kanske var en bättre brottare som ung. Även fast han inte skadar sig av att springa fort här, så är det ingen lysande brottning vi får se här heller. En riktigt tråkig match som Diesel vinner. En tvåa.

Lawrence Taylor vs Bam Bam Bigelow

Detta är någon slags lumberjackmatch då ringen omgärdas av ett gäng WWF-brottare (bland annat IRS och Tatanka) och en hoper NFL-spelare. Matchen i sig är ungefär lika bra som idén att ha Bam Bam jävla Bigelow i en huvudmatch på Wrestlemania. En etta alltså. Taylor vinner skiten.


Detta är nog, i konkurrens med Wrestlemania 2, den sämsta Wrestlemania-galan jag sett. Ingen av matcherna är speciellt engagerande utan får mig enbart att bli sömnig. Att de två sista matcherna dessutom är galans sämsta gör inte saken bättre. WWF:s kris är smärtsamt uppenbar här.