Filmen genom historien del åtta.

Svärdsfäktning, ära och pilktkänsla har det blivit dags för när vi beger oss till Japan och ”Samurajtrilogin” som handlar om Miyamoto Musashi. Filmerna baseras på en roman av Eiji Yoshikawa som i sin tur baseras på historiska fakta. Filmerna regisserades av Hiroshi Inigaki och kom ut åren 1954-56.

Miyamoto Musashi är en av Japans största nationalhjältar och mängder av legender finns om honom. Han levde under åren 1584-1645 och var under sin tid känd som Japans bäste svärdsman. Filmerna behandlar hans tidiga liv, från slaget vid Sekighara 1600 (där Musashi deltog på den förlorande sidan) till duellen mot Sasaki Kojiro 1612 och utspelas alltså under Tokugawashogunatets inledningsskede. Åtminstone den första filmen har ett klart ”coming of age”-motiv då vi får följa Musashis förvandling från den odisciplinerade och temperamentsfulle ynglingen Takezo till den ärbare och stoiske samurajen Musashi, med god hjälp av buddhistmunken Takuan. Denna film är den film med mest karaktärsutveckling, då de övriga filmerna mest handlar om Musashis resor för att finslipa sina färdigheter och kärlekstriangeln mellan honom, hans bäste väns före detta trolovade Otsu och banditdottern Akemi, samt rivaliteten mellan honom och samurajen Kojiro.

Musashi spelas av Toshihiro Mifune, som kanske mest är känd för en svensk publik som Toronaga i ”Shogun”. Han är filmens klart lysande stjärna, även om Koji Tsuruta också är bra som hans nemesis Kojiro.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om de här filmerna. Den första filmen tyckte jag var riktigt bra (framförallt slutscenen är riktigt snygg) men den andra filmen gillade jag inte alls. Faktum är att jag ogillade den så pass mycket att jag gick och drog på att se den avslutande delen i en dryg vecka. När jag då till sist såg den tyckte jag att den också var riktigt bra. Kanske är det så att jag inte var på humör när jag såg del två eller kanske lider den av typiskt ”mellanfilmssyndrom”, dvs. att den bara är en transportsträcka mellan de två övriga filmerna. Dock blir betyget för hela trilogin mer än knappt godkänt. Jag kanske är ovan vid japanska filmer, men jag tyckte att skådespeleriet ibland var lite väl övertydligt (även om det i mastodontfilmssammanhang är en vanlig åkomma). Dock tycker jag ni kan ge den en chans. Annars rekommenderar jag Lone Wolf and Cub (den tecknade serien, inte filmerna) som en bättre exempel på en historia om ädla samurajer.

Nästa gång blir det en miniserie som inte stod på min originallista, nämligen den om Napoleon Bonaparte. Au revoir tills dess!