Film nummer tretton: Den siste kejsaren.

Kina är världens folkrikaste land och en av världens äldsta kulturer. Europa har haft handelsförbindelser med Kina sedan medeltiden och idag är de en av de snabbast växande ekonomierna. Trots detta känner de flesta inte till så mycket om kinesisk historia eller kultur. Ett försök att ändra på detta gjorde Bernardo Bertolucci 1987 då han gjorde filmen ”The Last Emperor”, historien om Kinas siste kejsare.

”The Last Emperor” handlar alltså om Pu Yi som vid 2 års ålder utropades till kejsare 1908. Filmen, som i den directors cut jag sett är tre och en halv timme lång, följer sedan hans livsöde. Efter en mycket kort ”regeringstid” blev Kina 1912 republik. Pu Yi behöll dock sina privilegier men var fånge inne i den förbjudna staden, det kejserliga palatskomplexet. Han skulle senare förlora dessa privilegier, vara marionettkejsare i det av Japan ockuperade Manchuriet och lägerfånge i det kommunistiska Kina. 1967 dog Pu Yi, som varit ”The son of Heaven” och ”The Lord of Ten-Thousand years” som en enkel trädgårdsmästare i Beijing. Han var 61 år gammal.

Jag blev positivt överraskad av den här filmen. Jag minns att jag såg den i nian och tyckte då den var ganska långtråkig. Nu, 16 år senare uppskattade jag filmen betydligt mer. Det fascinerande livsödet Pu Yi förmår faktiskt behålla greppet i tre och en halv timme, Skådespeleriet känns helt okej utan att sticka ut men det som är filmens styrka är, förutom manuset, de otroliga miljöerna. Filmen var den första spelfilm som fått tillåtelse att filma i Den förbjudna staden, och dessa miljöer är förstås svårslagna, men även i de scener som utspelas på andra platser är mycket välgjorda. Följdaktligen var huvuddelen av de Oscarstatyetter som vanns också de tekniska, även om man också vann för manus, regi och som bästa film (totalt vann filmen 9 Oscars).

Det här är en film jag gillar skarpt. När en film väcker min nyfikenhet så att jag får lust att läsa mer om ämnet det behandlar så är det i mitt tycke en bra film, och det är precis vad denna film lyckats med. Jag rekommenderar alla att sätta av tre och en halv timme (eller två och en halv om ni föredrar originalversionen) och se denna film. En av få filmer som förtjänar epitetet mästerverk!

Nästa gång bli det Indien och en av 1900-talets strörste: Gandhi.