Wrestlemania 13

”The Windy City” och The Rosemont Horizon var platsen för Wrestlemania 13. Galan hölls den 23 mars 1997 och var den första hela Wrestlemania-galan I Chicago. Mittpartiet av Wrestlemania 2 hölls i samma arena och kalenderbitare har redan noterat att dessa två galor var de dittills enda med arabiska siffror i namnet. (Den första Wrestlemania-galan hade ju varken romerska eller arabiska siffror i namnet). Därmed bröt man med en tioårig tradition.

Traditionsbrott var något man sysslade friskt med i WWF vid denna tid, då man var mitt inne i den process som skulle förvandla wrestlingen i WWF från barnvänlig familjeunderhållning till en vuxnare produkt. Om Wrestlemania XII låg precis innan ”Attitude”-erans början så är Wrestlemania 13 en gala där man definitivt anar vad som skulle komma. Här är alla ”Attitude”-erans största namn närvarande (även om vissa av dem inte har de gimmickar med vilka de skulle slå igenom) och här blir även wrestlingen något stiffare och våldsammare än vad man var van vid.

Återigen har man skippat en öppningsceremoni med nationalsång/America the Beautiful till förmån för ett videomontage där man framhåller Wrestlemania-galornas historiska betydelse för WWF (något man även gjorde på Wrestlemania XII). Kommenterar gör Vince McMahon, Jerry ”the King” Lawler och, för första gången sedan Wrestlemania IX, Jim ”J.R” Ross.


Så till matcherna:

The Headbangers vs The Goodwins vs The New Blackjacks vs Doug Furnas & Phil LaFon i en utslagningsmatch

När en av medlemmarna i tag-teamet förlorat så är teamet utslaget. Vinnarna är de som har bägge medlemmarna kvar när alla andra tagteam blivit utslagna.

Headbangers känns som en ECW-ripoff. Goodwins är Hilbilly Jim-kloner och Furnas & LaFon känns som rätt menlösa good guys. Roligast är New Blackjacks, som förutom att de ser ut som Stan Hansens oäkta söner också har ”Hawk” Bradshaw. Som ser skulle bli mer känd som ena halvan av APA och ännu mer känd som JBL. Matchen i sig är en underhållande tagmatch som Hedbangers vinner. Matchen får en trea av mig.

The Sultan (w/ The Iron Sheik & Bob Backlund) vs Rocky Maivia (c) i en match om interkontinentalbältet.

Rocky Maivia är alltså The Rock innan han blev The Rock. Här går han en halvtrist match mot The Sultan, som senare skulle bli mer känd som Rikishi. Matchen vinns av Rocky, som dock sendan får dyngstryk av Sultan, Sheik och Backlund men räddas av pappa Rocky Johnson. Matchen får en tvåa.

…och The Rock skulle aldrig behöva ta farsan till hjälp,


Golddust (w/Marlena) vs Hunter Hearst Helmsley (w/ Chyna)

Här har alltså Hunter fått sällskap av den okvinnligaste kvinnan sen Maurit Paulsen, Chyna. Varje gång ni ser HHH skryta om alla kvinnor han drar till sig ska ni tänka på att de hade ett förhållande. DET är otäckt. Matchen mot den något kvinnligare Golddust är dock riktigt underhållande och får en trea. Hunter vinner med en Pedigree för första men sannerligen inte sista gången på en Wrestlemania-gala.

Mankind & Vader (w/ Paul Bearer) vs Owen Hart & British Bulldog i en match om tagteam-bältena

Machen handlar förstås rätt mcyket om skillnaden i storlek mellan framförallt Vader och Owen Hart. En ganska ok match som tyvärr avslutas med att bägge teamen räknas ut. En tvåa blir det.

Bret ”the Hitman” Hart vs ”Stone Cold” Steve Austin i en submission-match.

Egentligen är det väl mer en “I Quit”-match eftersom det uppenbarligen är fråga om att få motståndaren att saga “I Quit”. Ken Shamrock är gästdomare.

Detta är matchen som , möjligen i konkurrens med matchen i Montreal några månader senare, symboliserar ”Attitude”-erans födelse. Detta är matchen då Steve Austin gick från att vara en populär brottare till en legend. Matchen är lysande bokad. Bret Hart kommer in som fansens favorit och Steve Austin kommer in till en mixad reaktion. När matchen är slut är Bret Hart bad guy och Austin hjälten. Matchen vinns av Bret men Austin vinner publikens hjärtan efter att ha vägrat säga I quit utan istället svimmat av smärta. Matchen har av vissa utnämnts till WWF:s bästa genom tiderna. Det är den inte (jag håller fortfarande Kurt Angle vs Chris Benoit från Royal Rumble som den bästa) men det är den klart bästa brawl jag sett. En fantastisk match med två brottare som kan berätta en historia. Bret Hart gör sin sista Wrestlemaniamatch och allt annat än en femma vore ett underbetyg.

Legon of Doom & Ahmed Johnson vs Nation of Domination i en “Chicago street fight”

Det här känns som en ECW-ripoff, och dessutom som en dålig sådan. Sex man i ringen med en massa tillhyggen gör att det blir omöjligt att följa ”matchen”. Kaoset får dock en tvåa. Mitt i all röra lyckas tydligen Animal få Crush ur Nation of Domination på fall.

Undertaker vs ”Sycho” Sid (c) i en match om WWF-titeln

Minns ni mandelkubben Sid Justice från Wrestlemania VIII? På grund av att Shawn Michaels blivit skadad/ ”tappat leendet”/ inte ville förlora mot Bret Hart så fick WWF panik och beslöt att göra ”Sycho” Sid till WWF-mästare. Michaels är dock med och kommenterar matchen. Sid möter Undertaker och ni som kan er Wrestlemaniahistoria vet att Undertaker förstås vinner. Matchen i sig blir inte bättre av att Bret Hart springer in och blandar sig i inte mindre än tre (!) gånger. Matchen får en tvåa.

Och nu:

Undertakers entrance-barometer

Återigen så kör de en ganska normal Taker-entrance med rök och blått ljus. Tre urnor blir det.


Wrestlemania 13 är en helt ok gala. Bäst är förstås matchen Austin vs Hart men den här galan har fler matcher som är underhållande. Framför allt saknas de riktiga bottennappen (Bam Bam vs Taylor, någon?). Något som lyfter denna gala är den fantastiska Chicagopubliken. Sammanfattningsvis en bra gala med en av de bästa matcherna som WWF bokat.