Nyheter

Ja, det var ett tag sen jag skrev om Wrestlemania. Faktum är att jag såv WM x-Seven i mars men sedan tappade jag intresset. WWE:s nuvarande tillstånd och Chris Benoits död har naturligtvis inte hjälpt. Planen är fortfarande att någon gång skriva om de återstående galorna, men när vet jag inte.

För er som vill läsa icke-wrestling-relaterat av mig så hänvisar jag till min andra blogg www.schremser.se

Wrestlemania 2000

Nej, detta är ingen science fiction-recension från ett påhittat Wrestlemania från år 3984, utan den sextonde Wrestlemania-galan hade detta namn. Året var, som alla förstår, 2000 och den siffran tyckte man utstrålade så mycket framtid och modernitet att man helt enkelt tog med årtalet i namnet. (Det hade i och för sig siffran 2000 gjort sedan typ 1980, men det är en annan diskussion)

Vi skriver alltså den 2 april 2000 och platsen är Arrowhead Pond i Anaheim, för andra gången på fyra år (Wrestlemania XII hölls också där). Denna gala var återigen av det längre slaget då man gick från galor runt 160 minuter vilket hade varit standard de senaste åren, till en gala runt 200 minuter. Detta är också den första Wrestlemania-galan med de numera klassiska svarta ringrepen.

Galan inleds med att WWF:s egen Lilian Garcia sjunger den amerikanska nationalsången. Jim Ross och Jerry ”the King” Lawler kommenterar.

Så till matcherna:

D´lo Brown & The Godfather ( w/ Ice T & ”ho´s”) vs Big Boss Man & Bull Buchanan
Godfather är alltså en brottare med en pimpgimmick. Det är dock inte hans första Wrestlemaniaframträdande, eftersom han hade en run-in i maineventet på Wrestlemania VIII (som Papa Shango). Ice T är rapparen och D´lo är…tja D´lo. De möter Big Boss Man (som tydligen överlevde hängningen på Wrestlemania XV) och Bull Buchanan. Bill och Bull vinner matchen som får en tvåa.

15-minute hardcore battle royal med Crash Holly(c), Tazz, Viscera,Joey Abs, Rodney, Pete Gas, TAKA Michinoku, Funaki, Headbanger Thrasher, Headbanger Mosh, Faarooq och Bradshaw om WWF:s hardcoretitel.

Denna match tar slut efter femton minuter, och titeln kan byta ägare hur många gånger som helst under denna tid. Det sker 10 gånger. Jag betygsätter som bekant inte battle royals. Hardcore Holy är hursomhelst mästare när spektaklet är över.

T & A (w/ Trish Stratus) vs Al Snow & Steve Blackman (w/ Chester McCheeserton)

Vitsige Vince har alltså parat ihop Test och Albert och gett dem namnet T&A. Tits & Ass alltså. Hihihihihi. Sen har han gett dem Trish Stratus som manager (en kvinna som faktiskt skulle bli mycket mer än den bimbo hon startade som) För er som undrar vem Chester McCheeserton är så är det en dvårg i en ostdräkt. Nej jag drack inte whisky under matchen utan det är den tragiska sanningen. Matchen då? Jodå, en hyfsad match som Test och Albert vinner. En tvåa.

The Hardy Boyz vs Edge & Christian vs The Dudley Boyz (c) i en stegmatch om WWF:s tag team-titel

När Mick Foley lät sig kastas ner från buren i HIAC-matchen på King of the Ring 1998 startade han en trend. Dessa tre tag team spädde på den trenden med galna stunts, en trend som inte bara förkortat karriären för många brottare utan den har fått en ny generation brottare att tro att wrestling är något slags rytmisk sportgymnastik där flest volter vinner. Icke desto mindre, dessa herrar är faktiskt ganska underhållande. En stark trea blir det. E&C vinner.

Terri Runnels ( w/ Fabulous Moolah) vs The Kat (w/ Mae Young)

Jag orkar fan inte. En etta.


Too Cool & Chyna vs The Radicalz

Jag hade glömt hur häftig bokstaven z var runt milennieskiftet. Nåväl, detta är debuten för en av världens bästa brottare med en stor grepparsenal och en bra psykologi i brottningen. Tyvärr fick han aldrig någon vidare push i WWF. Jag talar naturligtvis om Scotty 2 Hotty. The Radicalz består visst av några som heter Dean Malenko, Eddie Guerrero och Perry Saturn, vilka förstås är glorifierade jobbers som här får ta del av Scottys härliga teknik och karisma.

Skämt å sido, detta är debuten för Guerrero och Malenko,två av de bästa brottarna WWF haft i sin roster. Malenko fick aldrig någon vidare push men Guerrero skulle bli en av WWF/E:s största stjärnor innan han gick bort aldeles för tidigt 2005.

Denna match är en komedimatch, men som sådan är den ganska underhållande. Värt att notera är också att Chyna gort ganska många plastikoperationer och här ser hon nästan kvinnlig ut. Hon får dessutom vinna matchen som får en trea.

Chris Benoit vs Chris Jericho vs Kurt Angle (c) i en “dubbelmatch” om WWF:s europatitel samt interkontinentaltitel

Kurt Angle höll alltså bägge bältena och första fallet gällde interkontinentaltiteln och andra europatiteln.

Två av mina absoluta favoritbrottare, Kurt Angle och Chris Benoit, gör sina Wrestlemania-debuter här. Kan det bli annat än en kanonmatch? Ja, faktiskt. Jag vet inte om det är för att det är en triple threat-match (alltså en match med tre brottare inblandade) eller för att det beror på att brottarna inte lärt sig ”WWF-stilen” än (Angle var ju faktiskt ganska grön som brottare här, han hade gort sin WWF-debut bara några månader tidigare) men det klickar inte riktigt. Benoit och Jericho vinner varsitt fall och varsitt bälte och matchen får, visserligen en stark sådan men ändå, bara en trea.

Rikishi & Kane (w/ Paul Bearer) vs X-pac & Road Dogg (w/ Tori)

X-Pac och Road Dogg var vad som var kvar av Degeneration X vid denna tid. Kane var ointressant redan här och matchen, som vinns av Kane och Rikishi får en tvåa.

Big Show (w/ Shane McMahon vs Mick Foley (w/ Linda McMahon) vs The Rock (w/ Vince McMahon) vs Triple H (c) (w/ Stephanie McMahon) i en match om WWF-titeln.

Detta var första gången som WWF-titeln försvarades i en match med fler än två deltagare på en Wrestlemania-gala. Matchen var en eliminationsmatch, vilket betydde att alla brottare var tvungen att bli besegrade på fall eller efter att ha gett upp. Vinnaren är Triple H som vinner efter att Vince McMahon blivit bad guy och slagit Rock i huvudet med en stol. Triple H blev därmed den första bad guy att vinna en huvudmatch på en Wrestlemania-gala. Matchen är dock ganska underhållande och får en fyra.

Det mest imponerande med denna Wrestlemania-gala är att WWF lyckades få ihop en så pass bra gala trots att två av deras största stjärnor, ”Stone Cold” Steve Austin och The Undertaker, var skadade och inte deltog. Att man faktiskt inte känner att man saknar dem på den här galan visar dels på vilket djup WWF:s roster hade och dels hur bra de lyckades boka nya stjärnor. Ganska långt ifrån våra dagar då man gör tvärtemot, det vill säga försöker locka gårdagens stjärnor att gå matcher på Wrestlemania. Denna gala är hursomhelst en bra gala, ja faktiskt en betydligt roligare gala än Wrestlemania XV. Se och lär, WWE!

Wrestlemania XV

Det har visst gått nästan en månad sen jag skrev om Wrestlemania XIV så det är hög tid att dela med mig av mina tankar om Wrestlemania XV. Galan, som gick av stapeln den 28 mars 1999 i First Union Center i Philadelphia, borde vara en toppgala då den hölls under Attitudeerans glansperiod. Det är den dock inte. Varför ska jag återkomma till senare.

Efter introvideon som fokuserar på Wrestlemanias historiska status så får vi för första gången sedan Wrestlemania XI höra ”America the beautiful”. Denna gång framförs den av Boyz II Men. Kommentatorer för galan är Michael Cole och Jerry ”the King” Lawler. Cole ersätts dock av Jim Ross under huvudmatchen.


Så över till matcherna:

Al Snow vs Hardcore Holly vs Billy Gunn (c) i en match om WWF:s hardcorebälte

Hardcorebältet är ytterligare ett I den myriad av titlar som dök upp i WWF under denna period.Matchen, som inte känns speciellt hardcore, vinns av Hardcore Holly, som i sann bad guy-anda knockar Billy Gunn bakifrån. Matchen får en trea.

D-lo Brown & Test (w/ Ivory) vs Owen Hart & Jeff Jarrett (c) (w/ Debra) i en match om WWF:s tag team-titeln

D-lo och Test hade vunnit en battle royal vilket gav dem en chans på tag team-titeln. En helt ok match som Hart och Jarrett vinner. En trea för Owen Harts sista Wrestlemaniaframträdande (Owen dog två månader senare).

Bart Gunn vs Butterbean

Detta var en ”Brawl for all” match, det vill säga en inte på förhand uppgjord boxningsmatch. Bart Gunn skulle enligt uppgift få en stor push om han vunnit denna match. Istället blev han knockad på 35 sekunder. En tvåa får matchen på grund av underhållningsvärdet.

Mankind vs The Big Show

Vinnaren av denna match skulle bli domare i huvudmatchen. Big Show, som aldrig bokats som någon Nobelpristagare, lyckas bli diskvalificerad, vilket renderar i en utskällning från Vince McMahon. Big Show slår ner Vince och blir good guy på köpet. Matchen får en tvåa

Val Venis vs Ken Shamrock vs Golddust (w/ Ryan Shamrock & The Blue Meanie) vs Road Dogg (c) i en match om interkontinentalbältet

Road Dogg kommer ut först och det slår mig hur populär han är. Han var förmodligen trea bakom Rock och Austin vid denna period. Jag undrar hur han lyckats bli så bortglömd?

Matchen i sig är ganska underhållande och Road Dogg vinner den. En trea

Triple H vs Kane

Detta är en match om Chynas gunst, om jag förstod saken rätt. Varför man vill ha Chynas gunst förstår jag däremot inte. Hursomhelt dyker nämnda kvinna (nåja) upp och hjälper Triple H vinna mot Kane. HHH och Chyna återförenas och inte ett öga är torrt. Matchen då? En tvåa.

Tori vs Sable (c) i en match om kvinnobältet

I den här matche medverkar en person som får Chyna att se riktigt kvinnlig ut. Nej, jag talar förstås inte om Sable eller Tori utan den debuterande Nicole Bass. Hon visar sig vara Sables livvakt och hjäler henne vinna denna match. Hon ser dock ut som en transvestit. Matchen? En tvåa blir det.

X-pac vs Shane McMahon (w/ Test) i en match om Europabältet

Som vanligt är ingen av brottarna européer. Shane vinner dock matchen efter att Triple H och Chyna blandat sig i matchen och attackerat X-pac. Triple H skulle bli bad guy, och detta skulle bli början på hans ”The Game”-karaktär. X-Pac skulle senare ligga med Chyna. Olika faller ödets lotter alltså. Matchen får en trea.

The Undertaker (w/ Paul Bearer) vs Big Boss Man

Matchen är en Hell in a Cell-match (alltså en modiferad burmatch) och är fortfarande den sämsta HIAC-matchen som har förekommit. Undertaker var bad guy med nån slags satanist-gimmick här. En dålig match, men ett spektakulärt slut där Bossman ”hängs” från buren som hissas upp. Taker vinner såklart och matchen får en tvåa.

Undertakers entrance-barometer

Taker hade som sagt en lite annorlunda gimmick. Borta var det mesta av den klassiska entrén. Istället bara blått ljus och en Undertaker i cape som går mot ringen. Två urnor blir det.

”Stone Cold” Steve Austin vs The Rock (c) i en match om WWF-titeln

Huvudmatchen mellan WWF:s två absolut största namn vid denna tid. Det har nog inte framkommit rikigt men faktum är att stora delar av galan var fokuserad på denna match och vem som skulle döma den. Det slutade med att dåvarande WWF-kommisionären Shawn Michaels kommer in och låter en vanlig WWF-domare döma den.

Matchen som sådan är ganska ordinär, med ett par domarbumps (vilket slutar med att Mankind kommer in för sista räkningeen) och en del fightande i publiken. Austin vinner, tar titeln och matchen får en trea.

Nu när ni läst mina betyg kanske ni ser problemet med galan. Trots att den äger rum under WWF:s storhetstid så känns galan ganska slätstruken. Ingen match är förvisso jättedålig men ingen match är speciellt bra heller. Detta gör att galan känns som ett stort ”jaha”. Synd!

Wrestlemania XIV

Vi far till Boston, staden som naturligtvis aldrig har hört talas om bostongurka, för den fjortonde upplagan av Wrestlemania. Galan gick av stapeln den 29 mars 1998 i Fleet Center.

Innan galan börjar visas (som vanligt numera) en video som hyllar Wrestlemania som tradition. Eftersom vi nu definitivt är inne i ”Attitude”-eran så handlar videon om de ”män som bryter traditioner nu blir en del av en större tradition”. Visst är det högtravande, men det ger en känsla av att Wrestlemania är något speciellt. Detta är den första galan som använder sig av den mörkare färgkombinationen, med en svart-vit ring och röda ringrep. På ringen finns en ”Attiude”-WWF-logga men denna är förstås censurerad på min DVD-utgåva.

Detta är första Wrestlemania-galan som kommenteras av det numera klassiska paret Jim ”JR” Ross och Jerry ”the King” Lawler. Ingen ”America the beautiful” (även om jag minns att det gjordes en horribel numetal-version på gratisprogrammet inför Wrestlemania som finns med på min VHS-kopia).

Till matcherna:

15 team Battle Royal

Nej jag tanker inte räkna upp alla 15 tagteamen som är med här. Ni behöver bara veta att LOD 2000 (som är Legion of Doom i ännu större axelskydd än tidigare) vinner matchen och att de hade den (dåförtiden) charmerande Sunny som manager. Battle royals är svåra att betygsätta då de mest urartar till kaos, speciellt i detta fall då 30 brottare samtidigt är inne i ringen. En tvåa får den dock för att den påminde mig om att Tammy Sytch såg bra ut en gång i tiden.

Aguilla vs TAKA Michinoku (c) i en match om WWF:s lätt tungviktsbälte

Nej WWF har aldrig haft en massa viktklasser. Egentligen har de väl haft två som mest; tungvikt och lätt tungvikt/cruiservikt. Man kan gissa att detta var som ett svar på WCW:s ibland ganska lyckade satsning på lite lättare brottare. Detta är en bra lättviktsmatch som är snabb och ibland ganska akrobatisk. Någon större psykologi är det dock inte fråga om och matchen känns aningen för kort. Matchen får dock en stark trea för att den känns rätt fräsch. TAKA vinner.

Owen Hart vs HHH (c) (w/ Chyna) i en match om WWF:s Europatitel.

Ytterligare en ny titel. Att titeln är en Europatitel ska ni inte bry er om eftersom det inte fanns något krav på att brottarna skulle vara europeiska och ingen av deltagarna i denna match är det heller. Dock så var den första mästaren europé (British Bulldog) och han vann även titeln i en Monday Night RAW från Berlin. Men i denna match är det två kanadensare som möts. Matchen är helt ok och avslutas genom att Chyna blandar sig i leken. Triple H behåller titeln och matchen får en trea.

Marc Mero & Sable vs The artist formetly known as Goldust & Luna

Detta är en mixed-tag match vilket innebär att männen bara får brottas med varandra och kvinnorna bara med varandra. Detta är, till skillnad från de andra mixed-tag matcherna i Wrestlemania-historien inte en förlängning av en fejd mellan männen utan huvudpersonen här är Sable. Med ”Attitude”-eran så kom de s.k. divorna (vilket är WWF/E:s namn på silikonförbättrade pin-uptjejer som brottas) och Sable var en av de första. Matchen handlar om henne och hon får förstås stöst jubel för varje taffligt grepp hon utför. Man tycker riktigt synd om Marc Mero som faktiskt gör en riktig hyfsad match men till skillnad från Sable så får han knappt några reaktioner. Matchen vinns av Sable & Mero (men Sable är den som gör avslutningsgreppet) och matchen får en tvåa.

Ken Shamrock vs The Rock (c) i en match om WWF:s interkontinentalbälte

Här börjar The Rocks gimmick ta form. Han ställs här mot Ken Shamrock i en konstig match. Shamrock vinner på ett anklelock men vägrar släppa så att matchen till slut tilldöms Rock. Det är möjligt att man ska känna till fejden bättre för att förstå bakgrunden men i mina ögon ser Shamrock bara korkad ut. Och korkade matcher gillar jag inte. En tvåa.

Catcus Jack & Chainsaw Charlie vs The New Age Outlaws (c) i en containermatch om tagteamtiteln

Chainsaw Chatlie är Terry Funk. Detta ska enligt Foley inte ha varit något korkat forsook av WWF:s författare att ge Funk en “tuff” gimmick utan det var Funks egen idé. Containermatchen går alltså ut på att man ska stoppa bägge sina motståndare i en container för att vinna matchen. Mest går det ut på att Foley och Funk slår sig i huvudet på olika sätt. Till slut vinner de dock matchen efter att ha tumlat runt backstage. En trea för underhållningsvärdet att se Terry Funk vinna matchen med hjälp av en gaffeltruck (!).

Undertaker vs Kane (w/ Paul Bearer)

Jag har i andra sammanhang förklarat att Kane har varit ointressant större delen av sin karriär. Detta är dock den tid då hans gimmick som Undertakers yngre bror ute efter hämnd kändes spännande och fräsch och matchen var nog en av de mest emotsedda på denna Wrestlemania-gala. Bokingen och publiken gör att denna match faktiskt blir ganska underhållande. Undertaker vinner såklart och matchen får en trea.

Undertakers entrance-barometer

Nu börjar det likna något! Här har vi det mesta som en riktigt maffig Taker-entrance ska innehålla. Röken finns där och likaså pyro- och ljuseffekterna. Dessutom, för första gången i Wrestlemaniasammanhang, medverkar druiderna. Först spelas Orffs ”O fortuna” och sedan Undertakers theme när Taker själv skrider ner till ringen. Fyra urnor blir det för denna entré.

”Stone Cold” Steve Austin vs Shawn Michaels (c) (w/ Mike Tyson) i en match om WWF-bältet

Detta är matchen som defintivt skulle bli starten på Austins era och WWF:s andra guldålder. Om Bret Hart överlämnade stafettpinnen på Wrestlemania 13 så lämnar Shawn Michaels över medaljen här. Austin tar titeln och detta skulle bli inledningen på en av de (om inte den) bästa fejderna i wrestlinghistorien, nämligen Steve Austin mot förbundets ägare Vince McMahon.

Matchen i sig är svårbedömd. De första tio minuterna känns matchen som en klar fyra men på grund av Michaels allvarliga ryggskada (han skulle inte brottas på över fyra år efter denna match) så tappar matchen betydligt i tempo efter ett tag. Rent insatsmässigt vill man ge matchen en fyra på grund av att Michaels faktiskt fullföljer den men underhållningsmässigt når den inte upp till mer än en trea. Dock, som den historiska match detta faktiskt är blir det en svag fyra för denna match.


Wrestlemania XIV är en gala som de flesta nutida wrestlingfans förmodligen skulle kunna se utan att den känns gammal. De flesta brottarna på denna gala är aktiva än idag och brottningen påminner också mycket om den brottning WWE visar upp idag. Detta är en gala som trots att den är nioår gammal känns förvånansvärt modern. Huruvida det betyder att WWF var före sin tid eller om WWF/E:s produkt stagnera får någon annan bedöma. Matchkvalitén är jämn, och även om det inte finns några toppmatcher på den här galan så finns det heller inga riktiga bottennapp. En helt OK Wrestlemania således.

Wrestlemania 13

”The Windy City” och The Rosemont Horizon var platsen för Wrestlemania 13. Galan hölls den 23 mars 1997 och var den första hela Wrestlemania-galan I Chicago. Mittpartiet av Wrestlemania 2 hölls i samma arena och kalenderbitare har redan noterat att dessa två galor var de dittills enda med arabiska siffror i namnet. (Den första Wrestlemania-galan hade ju varken romerska eller arabiska siffror i namnet). Därmed bröt man med en tioårig tradition.

Traditionsbrott var något man sysslade friskt med i WWF vid denna tid, då man var mitt inne i den process som skulle förvandla wrestlingen i WWF från barnvänlig familjeunderhållning till en vuxnare produkt. Om Wrestlemania XII låg precis innan ”Attitude”-erans början så är Wrestlemania 13 en gala där man definitivt anar vad som skulle komma. Här är alla ”Attitude”-erans största namn närvarande (även om vissa av dem inte har de gimmickar med vilka de skulle slå igenom) och här blir även wrestlingen något stiffare och våldsammare än vad man var van vid.

Återigen har man skippat en öppningsceremoni med nationalsång/America the Beautiful till förmån för ett videomontage där man framhåller Wrestlemania-galornas historiska betydelse för WWF (något man även gjorde på Wrestlemania XII). Kommenterar gör Vince McMahon, Jerry ”the King” Lawler och, för första gången sedan Wrestlemania IX, Jim ”J.R” Ross.


Så till matcherna:

The Headbangers vs The Goodwins vs The New Blackjacks vs Doug Furnas & Phil LaFon i en utslagningsmatch

När en av medlemmarna i tag-teamet förlorat så är teamet utslaget. Vinnarna är de som har bägge medlemmarna kvar när alla andra tagteam blivit utslagna.

Headbangers känns som en ECW-ripoff. Goodwins är Hilbilly Jim-kloner och Furnas & LaFon känns som rätt menlösa good guys. Roligast är New Blackjacks, som förutom att de ser ut som Stan Hansens oäkta söner också har ”Hawk” Bradshaw. Som ser skulle bli mer känd som ena halvan av APA och ännu mer känd som JBL. Matchen i sig är en underhållande tagmatch som Hedbangers vinner. Matchen får en trea av mig.

The Sultan (w/ The Iron Sheik & Bob Backlund) vs Rocky Maivia (c) i en match om interkontinentalbältet.

Rocky Maivia är alltså The Rock innan han blev The Rock. Här går han en halvtrist match mot The Sultan, som senare skulle bli mer känd som Rikishi. Matchen vinns av Rocky, som dock sendan får dyngstryk av Sultan, Sheik och Backlund men räddas av pappa Rocky Johnson. Matchen får en tvåa.

…och The Rock skulle aldrig behöva ta farsan till hjälp,


Golddust (w/Marlena) vs Hunter Hearst Helmsley (w/ Chyna)

Här har alltså Hunter fått sällskap av den okvinnligaste kvinnan sen Maurit Paulsen, Chyna. Varje gång ni ser HHH skryta om alla kvinnor han drar till sig ska ni tänka på att de hade ett förhållande. DET är otäckt. Matchen mot den något kvinnligare Golddust är dock riktigt underhållande och får en trea. Hunter vinner med en Pedigree för första men sannerligen inte sista gången på en Wrestlemania-gala.

Mankind & Vader (w/ Paul Bearer) vs Owen Hart & British Bulldog i en match om tagteam-bältena

Machen handlar förstås rätt mcyket om skillnaden i storlek mellan framförallt Vader och Owen Hart. En ganska ok match som tyvärr avslutas med att bägge teamen räknas ut. En tvåa blir det.

Bret ”the Hitman” Hart vs ”Stone Cold” Steve Austin i en submission-match.

Egentligen är det väl mer en “I Quit”-match eftersom det uppenbarligen är fråga om att få motståndaren att saga “I Quit”. Ken Shamrock är gästdomare.

Detta är matchen som , möjligen i konkurrens med matchen i Montreal några månader senare, symboliserar ”Attitude”-erans födelse. Detta är matchen då Steve Austin gick från att vara en populär brottare till en legend. Matchen är lysande bokad. Bret Hart kommer in som fansens favorit och Steve Austin kommer in till en mixad reaktion. När matchen är slut är Bret Hart bad guy och Austin hjälten. Matchen vinns av Bret men Austin vinner publikens hjärtan efter att ha vägrat säga I quit utan istället svimmat av smärta. Matchen har av vissa utnämnts till WWF:s bästa genom tiderna. Det är den inte (jag håller fortfarande Kurt Angle vs Chris Benoit från Royal Rumble som den bästa) men det är den klart bästa brawl jag sett. En fantastisk match med två brottare som kan berätta en historia. Bret Hart gör sin sista Wrestlemaniamatch och allt annat än en femma vore ett underbetyg.

Legon of Doom & Ahmed Johnson vs Nation of Domination i en “Chicago street fight”

Det här känns som en ECW-ripoff, och dessutom som en dålig sådan. Sex man i ringen med en massa tillhyggen gör att det blir omöjligt att följa ”matchen”. Kaoset får dock en tvåa. Mitt i all röra lyckas tydligen Animal få Crush ur Nation of Domination på fall.

Undertaker vs ”Sycho” Sid (c) i en match om WWF-titeln

Minns ni mandelkubben Sid Justice från Wrestlemania VIII? På grund av att Shawn Michaels blivit skadad/ ”tappat leendet”/ inte ville förlora mot Bret Hart så fick WWF panik och beslöt att göra ”Sycho” Sid till WWF-mästare. Michaels är dock med och kommenterar matchen. Sid möter Undertaker och ni som kan er Wrestlemaniahistoria vet att Undertaker förstås vinner. Matchen i sig blir inte bättre av att Bret Hart springer in och blandar sig i inte mindre än tre (!) gånger. Matchen får en tvåa.

Och nu:

Undertakers entrance-barometer

Återigen så kör de en ganska normal Taker-entrance med rök och blått ljus. Tre urnor blir det.


Wrestlemania 13 är en helt ok gala. Bäst är förstås matchen Austin vs Hart men den här galan har fler matcher som är underhållande. Framför allt saknas de riktiga bottennappen (Bam Bam vs Taylor, någon?). Något som lyfter denna gala är den fantastiska Chicagopubliken. Sammanfattningsvis en bra gala med en av de bästa matcherna som WWF bokat.

Julbonus: Den försvunna barometern.

Tyvärr hinner jag inte skriva om Wrestlemania XIII innan jul. Jag ska försöka hinna med att göra det under mellandagarna. Här kommer istället en liten julbonus i form av:

Undertakers entrance-barometern

Eftersom jag nesligt nog glömde denna så kanske ni anar att jag inte blev jätteimponerad. Dock så utvecklas Undertakers entré lite grann. Det blåa ljuset som vi förknippar med Undertaker dränker arenan när Taker och Paul Bearer kommer in. Väl i ringen gör Undertaker sin pose som signalerar att de vanliga strålkastarna ska slås på. En den snygga kameravinklar designade att framställa Taker som längre än vad han är förekommer också. Hade jag skrivit detta 1996 hade jag nog blivit mer imponerad än idag då man förväntar sig något extra av Undertaker på Wrestlemania. Den dittils bästa av Undertakers inmarscher på Wrestlemania får därför bara tre urnor.


Med detta vill jag önska er en glad lariatooo-jul.

Wrestlemania XII

Att mycket hinner hända på ett år blir uppenbart när man ser Wrestlemania XII. Galan, som hölls i Arrowhead Pond i Anaheim, Kalifornien den 31 mars 1996 (alltså på dagen elva år efter den första Wrestlmania-galan!) är radikalt annorlunda jämfört med Wrestlemania XI. Borta är alla B-skådisar och avdankade idrottsstjärnor. Borta är också alla ”tecknad film”-karaktärer (med undantag för The Undertaker, om han nu kan räknas dit). Fokus ligger istället på wrestling, eller ”sports entertainment” som det nu hade börjat kallas.

Något som också saknas är den traditionsenliga öppningsceremonin, vilket kan tyckas lite synd då det ger Wrestlemania en lite speciell känsla. Istället kör man igång med matcherna direkt, så det gör väl jag med. Vince McMahon och Jerry ”The King Lawler kommenterar.

Vader, British Bulldog & Owen Hart (w/Jim Cornette) vs Yokozuna, Jake “The Snake” Roberts & Ahmed Johnson

Yokozuna och grabbarna är good guys här. Jag vet inte om det är för att jag tycker det är kul att se Vader men jag gillar faktiskt den här matchen. En helt OK öppningsmatch som får en trea. Vaders lag vinner.

Golddust vs ”Rowdy” Roddy Piper i en ”Hollywood Backlot Brawl” –del 1

Det märks att WWF försökte bli mer ”edgy” vid denna tid. Denna första del är ett ganska stort avsteg från den tidigare, barnvänliga WWF-stilen då detta ska vara ett slagsmål I en gränd. Piper går loss med baseballträ och allahanda redskap på Golddust och hans bil. Golddust vill inte vara sämre utan kör över (!) Piper med bilen. Sedan kör han iväg varpå Piper sätter sig i en vit Ford Bronco och följer efter. Allt detta leder naturligtvis till inklippta bilder under kvällen från polisens jakt på O.J Simpson varpå Vince med spexig röst säger ”jag tycker detta ser bekant ut”. Höhöhö, Vince. Fräsch humor, speciellt med tanke på att detta var fyra månader efter att domen i O.J-rättegången hade fallit och resten av världen var trötta på O.J-skämt. Detta brawl går inte att betygsätta, men Vinces humor får en etta.

”Stone Cold” Steve Austin (w/ Ted DiBiase) vs Savio Vega

Det känns faktiskt jättekonstigt att inte publiken jublar åt Austins minsta rörelse som om det vore det absolut häftigaste de sett. Numera räcker det ju med att han dyker upp och sveper ett par bärs för att publiken ska hamna i Livets Ord-extas. Här dock en match med en Steve Austin som bad guy och innan det stora genombrottet. Matchen är väl sådär och Austin vinner genom att domaren knockas och att han slår ner Vega med sitt Million Dollar-bälte. En tvåa blir det för den fantasilösa avslutningen.

Hunter Hearst Helmsley (w/ Sable) vs Ultimate Warrior

Om Svenska MAD fanns kvar och jag jobbade som översättare för den skulle jag kalla HHH för Hunter Hearst Hemslöjd. Men nu till matchen. TIME TO PLAY THE GAAAA…va? Matchen är visst redan slut. Och The Game har fått jobberstryk? På 90 sekunder? Normalt betygsätter jag inte squashmatcher, men det faktum att Warrior helt sonika vägrar sälja Hunters Pedigree och hur omöjligt det vore idag gör att jag faktiskt tycker matchen är riktigt underhållande. En trea blir det, men mest för att Hunter förmodligen vill att vi glömmer denna match.

Diesel vs The Undertaker (w/ Paul Bearer)

Varken Diesel eller Undertaker är fantastiska brottare. Döm om min förvåning när de faktiskt går en riktigt underhållande match. Undertaker vinner och det blir en trea.

Golddust vs ”Rowdy” Roddy Piper i en ”Hollywood Backlot Brawl” –del 2

Sen kommer Golddust och Piper in i arenan. De slåss ett tag och sedan springer Golddust iväg och uppenbarligen är Piper vinnaren. Denna match (för jag antar att det räknas som en sådan) är svår att betygsätta. Egentligen skulle det bli en etta, men eftersom detta känns som ett embryo till vad som skulle bli WWF:s hardcorematcher så får den en tvåa för innovation.

Shawn Michaels (w/ Jose Lothario) vs Bret ”Hitman” Hart (c) i en “Iron man”-match om WWF-bältet

En Iron Man-match är alltså en match där den som fått flest fall-, upggivnings- eller uträkningssegrar på 60 minuter vinner. Denna match har jag hört både bra och dåliga saker om. En del tycker att denna match är för lång och andra tycker att längden är just det som gör denna match aldeles speciell. Dock så lyckas Hart och Michaels göra en match som är underhållande i 60 minuter, något som mycket få faktiskt lyckas med. Detta är i mitt tycke den bästa huvudmatchen dittills i Wrestlemania-historien (undantaget titelmatchen på Wrestlemania VIII som tyvärr inte var någon egentlig huvudmatch) Michaels vinner och matchen får en femma.


Som sagt så skiljer sig Wrestlemania XII ganska mycket från Wrestlemania XI. Där galan året innan varit extremt tråkig så är denna Wrestlemania-gala mycket underhållande. Galan ligger precis i början av (eller kanske t.o.m. strax innan) ”Attitude”-eran och är kanske en aning bortglömd. Hursomhelst en frisk fläkt jämfört med XI.