Del 5.

I mitt projekt att se biografiska filmer i kronologisk ordning har jag kommit fram till ”Ben-Hur” från 1959. Det är en av de två filmerna på min lista som inte bygger på någon historisk persons liv, utan den är ren fiktion. Dock utspelar sig filmen parallellt med Jesu liv, och han förekommer också som bifigur i filmen.

Ben-Hur är ett tre och en halv timme långt epos och är den film som (tillsammans med Sagan om konungens återkomst och Titanic) vunnit flest Oscars i historien, hela elva stycken. Den är ansedd som en riktig klassiker och är nog den film som de flesta tänker på när de hör termen mastodontfilm. Min åsikt om filmens klassikerstatus återkommer jag till.

Filmen utspelar sig som sagt parallellt med Jesu liv, och huvuddelen utspelar sig runt år 30 e Kr. Den handlar om den judiske prinsen Judah Ben-Hur och hans barndomsvän romaren Messala som i filmens inledning kommer tillbaks till Jerusalem som romersk befälhavare. Från början är det ett kärt återseende men efter det står klart att Judah inte tänker hjälpa Messala att få fast judiska befrielsekämpar förbyts den forna vänskapen till bitter fiendskap. När Judahs syster råkar komma åt en takpanna så att den faller ner och skrämmer den nye romerske guvernörens häst under en parad, ser Massala sin chans och fänglsar Judah Ben-hurs mor och syster och skickar honom till galärerna. Från den dagen har Ben-Hur bara en sak i sinnet: hämd. De följande tre timmarna handlar mycket om hur Ben-Hur utkräver denna.

Filmens titel är ju ”Ben-Hur: a tale of the Christ” och Jesus figurerar i filmen, dock bara som en bifigur. Sättet som han skildras på skiljer sig en hel del från hur han porträtteras i ”Jesus of Nazareth”. Där den filmen känns som man kommer Jesus in på livet är denna skildring väldigt opersonlig. Jesus ansikte syns aldrig i bild och vi får aldrig höra honom tala. Istället får vi höra folk som talar om Jesus och vad han sagt. Detta gör att man aldrig får någon direkt relation till karaktären, vilket i och för sig är ett problem som genomsyrar hela filmen, då de flesta karaktärerna känns platta och tillgjorda.

Filmen som helhet tycker jag är ganska dålig. Som sagt så är karaktärerna inget som griper tag i mig och trots att filmen är tre och en halv timme lång känns den ibland lite hafsig. Plötsligt kan det ha gått tre år mellan två scener och vissa karaktärsegenskaper (som Ben-Hurs plötsliga förvandling till stjärnkusk) förklaras dåligt eller inte alls. Dessutom känns konflikten mellan Ben-Hu och Massala inte speciellt trolig då de går från bästa vänner till bittra fiender på ungefär 10 minuter. Skådespeleriet känns som väl överdramatiskt på gränsen till parodiskt. Visserligen kan man tycka att överspel hör hemma i episka filmer, men eftersom jag nu sett en rad mastodontfilmer så har jag sett att de kan göras med mer subtilitet än en buskisföreställning.

Sammanfattningsvis kan jag väl säga så här; om ni är nyfikna på varför filmen betraktas som en klassiker så se den. Om ni sedan förstår varför så berätta det gärna för mig. Jag tycker att förutom den klassiska kapplöpningsscenen så saknar denna film underhållningsvärde och är inget annat än en stor, uppblåst och överdramatisk kalkon.

Nästa gång ger jag mig 1200 år framåt i tiden och Braveheart.