Del sju.

110 år har gått sedan engelsmännen slogs mot skottarna i Braveheart och sedan dess har mycket hänt. De skurkaktiga engelsmännen har på dessa drygt hundra år förvandlats till ett ädelt folk, och den ondsinte kungen Edward I har ersatts av den hjältemodige Henry V. Mycket kan hända på ett drygt sekel.

Som ni kanske förstått av denna inledning är nästa film på min ”resa” Henry V från 1989. Filmen är regisserad av Kenneth Branagh och bygger till stor del på William Shakespeares pjäs med samma namn. Filmen handlar till stor del om Henry V:s fälttåg i Frankrike med kulmen i Slaget vid Agincourt 1415. Eftersom Shakespeares mening med pjäsen varit att skapa ett propagandaverk i patriotiskt syfte snarare än att ge en historiskt korrekt beskrivning av detta avgörande skede i hundraårskriget, betyder det att engelsmännen är hjältemodiga och rättskaffens medan fransmännen är arroganta, skoningslösa och allmänt otrevliga. Visst är det ohämmad propaganda (Det mest slående är när de döda ska räknas efter slaget och fransmännen förlorat tiotusen män och de numerärt underlägsna engelsmännen förlorat ”blott fem och tjugo”) i 1500-talstappning, men den är betydligt elegantare än många av de propagandafilmer som kommer ifrån dagens USA. ”Henry V” har också filmats en gång förut, då av Laurence Olivier, som ett sätt att höja hemmamoralen i andra världskrigets slutskede.

Parallellt med denna storslagna handling löper också en handling där vi får följa Pistol och Nym, två småtjuvar och soldater som Henry umgicks med som kronprins. Detta är en ”coming of age”- historia där Henrys mognad från festande kronprins till en ansvarsfull kung tas upp och vi, via flashbacks (som är scener från Shakespeares pjäser om Henry IV) får se episoder ur hans förflutna. Denna handling är intressant, och kunde gott och väl kunnat få mer utrymme.

Kenneth Branagh både regisserar och spelar huvudrollen i denna film. Filmen fick väldigt bra kritik när den kom och Branagh, som bara var 29 år, hyllades som ett underbarn och den ”nye Laurence Olivier”. Tyvärr har väl hans karriär inte gått spikrakt sedan dess (även om han 1996 gjorde en lysande version av Hamlet) men här lyckas han till fullo. Filmen är pampig när den ska vara det, sorgesam när den ska vara det och den lyckas till och med vara småkomisk när den så kräver. Branagh är lysande i huvudrollen och han omger sig med bra birollsinnehavare, varav Derek Jacobi som Kör och Brian Blessed som Exeter briljerar allra mest. En ung Christian Bale finns också med. Filmen blev omtalad för sina stridsscener och här kan jag inte annat än att hålla med. Till skillnad från de flesta filmerna jag sett under denna ”resa” så är slagfältsscenerna verkligen skitiga, blodiga och inte på något sätt våldsförhärligande.

Jag gillar denna film mycket. Tillsammans med Zeffierellis ”Romeo och Julia” var det denna film som fick mig att ändra inställning till Shakespeare när jag såg den för första gången. Från att ha sett honom som en ”tråkig gammal gubbe” fick jag genom dessa filmer se att han i högsta grad är en författare som i de rätta händerna är levande och otroligt intressant. Därför kan jag inte annat än rekommendera denna film. Jag rekommenderar också att ni ser den med svensk text. Jag såg den otextad nu och om jag inte sett den textad tidigare vet jag inte hur mycket jag hade förstått. Shakespeare må vara levande, men det är trots allt en drygt 400 år gammal text på blankvers.

Nästa gång bär det av till Tokugawatidens Japan och en trilogi filmer om en av Japans största nationalhjältar, Miyamoto Musashi.