Wrestlemania IV

Så är det dags att avhandla Wrestlemania IV. Galan hölls i Trump Plaza Hotel and Casino i Atlantic City den 27 mars 1988. Den innehåller hela 16 matcher, vilket än i dag är flest matcher på en Wrestlemania-gala och är hela 214 minuter lång. Huvuddelen av galan upptas av en turnering om WWF-bältet, vilket gör att de största stjärnorna brottas flera gånger. Det har både fördelar och nackdelar; man får visserligen se toppgubbarna från början, men gillar man inte exempelvis Randy Savage ska man undvika denna gala då han brottas fyra gånger.

Wrestlemania IV är historisk på flera sätt. Dels var det första (och hittills enda) gången som man hållit en turnering om måstarbältet på Wrestlemania och dels var det första gången som Hulk Hogan inte var försvarande mästare. Bältet hade nämligen blivit vakant eftersom Andre the Giant (genom ”fusk” givetvis) några månader tidigare vunnit bältet och sedan försökt sälja det till ”Million Dollar Man” Ted DiBiase. Detta utgör också en brytningspunkt i wrestlinghistorien. Hulk Hogan hade nämligen varit mästare i fyra år innan denna händelse, något som var vanligt förr (Bob Backlund höll bältet i nästan sex år och Bruno Sammartino, som hållit bältet längst, höll det i nästan åtta hela år), men från och med nu skulle ingen hålla bältet lika länge utan WWF-titeln skulle byta ägare allt oftare, en utveckling som kulminerade 1999 då bältet bytte ägare inte mindre än tolv (!) gånger. Numera har dock den utvecklingen vänt, men fortfarande räknas exempelvis John Cena, som var mästare i 9 månader som en extremt långlivad mästare.

Men nu går jag händelserna i förväg. Åter till axelvaddarnas och hockeyfrillornas gyllene tidsålder. Gladys Knight sjunger ”America the Beautiful” och showen (för nu är det mycket show över Wrestlemania) kan börja! Kommenterar gör som vanligt Gorilla Monsoon och Jesse ”The Body” Ventura och intervjuar gör ”Mean” Gene Okerlund. Något som är bra är att man tagit bort otyget med kändisar som agerar managers. Istället har man ökat antalet ”riktiga” managers och de kändisar som finns med är det för att skänka lite glamour åt tillställningen. Undantaget är Bob Uecker som tydligen varit baseballspelare, men här spelar pilsk gubbe som jagar gemshowvärdinnan Vanna White runt arenan. Ytterligare ett bevis på Vince McMahons humor, som ligger någonstans mellan Åsa-Nisse och Onkel Kånkel.

Så tll matcherna.

20 man battle royal
9 av 10 Battle royals är ointressanta. Så även denna. Bad News Brown vinner efter att ha samarbetat med Bret Hart och sedan kastat ut honom ur ringen. Bret blir argare än matadoren i ”Tjuren Ferdinand” och slår sönder trofén som vinnaren skulle fått. Han möts dock av jubel och detta skulle förebåda Hart Fundations vändning till goodguys några månader senare.

Så är det dags för turneringens första omgång. Hogan och Andre är direktkvalificerade ill andra omgången där de ska mötas.

”Hacksaw Jim Duggan vs ”Million Dollar Man” Ted DiBiase (w/ Virgil och Andre the Giant)
Jim Duggan har aldrig framstått som världens smartaste. Så ej heller i denna match där han får på nöten av Andre (vilket domaren förstås inte ser) och sedan vinner DiBiase sin Wrestlemaniadebut. En tvåa

Dino Bravo (w/ Frenchy Martin) vs ”The Rock” Don Muraco (w/ ”Superstar” Billy Graham

Nej Don Muraco är inte filmstjärnan The Rocks riktiga namn. Detta är bara Mangficient Muraco som good guy sedan han blivit Grahams skyddsling. Uppenbarligen har detta gjort honom färgblind då han numera brottas i regnbågsfärgade batikkläder. Tyvärr vinner han också. Ytterligare en tvåa.

Greg ”The Hammer” Valentine vs Rick ”The Dragon” Steamboat

En helt ok match, vilket inte är förvånande då Steamboat är med. Valentine är ingen oäven brottare han heller och det blir en trea. Synd dock att Steamboat förlorar på ett så tidigt stadium. Han skulle dock få vinna NWA:s (vid denna tidpunkt det andra stora wrestlingförbundet) världstitel ungefär ett år senare och göra ett par av tidernas bästa wrestlingmatcher mot Ric Flair.

”The Natural” Butch Reed (w/ Slick) vs ”Macho Man” Randy Savage (w/ Miss Elizabeth)

Alla ni som läst uppmärksamt vet att Savage, som numera var good-guy, vinner denna match. Matchen då? Nja. En tvåa.


One Man Gang (w/ Slick) vs Bam Bam Bigelow (w/ Oliver Humperdink)

Två feta män möts. Den ena blir utkastad och lyckas inte ta sig in i ringen igen. En etta. One Man Gang vidare.

”Ravishing” Rick Rude (w/ Bobby Heenan) vs Jake “The Snake” Roberts

Två bra brottare som får gå de fulla femton minuterna och matchen blir oavgjord. Normalt gillar jag inte oavgjorda matcher men den här får en trea.


Klara för andra ronden är alltså:

Ted Dibiase
Don Muraco
Greg Valentine
Randy Savage
...och One Man Gang är klara för tredje ronden.

The Ultimate Warrior vs Hercules

Ultimate Warrior gör sin debut här, en man som många trodde skulle bli “den nye Hogan”. Han var dock ingen stor brottare utan var mer en av de ”superhjältekaraktärer” som WWF vid denna tid böjade befolkas av. Han vinner naturligtvis i denna match som får en svag tvåa.

Så är det dags för andra ronden av turneringen.

Andre the Giant (w/ Ted DiBiase och Virgil) vs Hulk Hogan

Denna match är en blek kopia av matchen på Wrestlemania III. Den magi som fanns kring den matchen saknas helt här, förmodligen på grund av att fansen var trötta på Andre/Hogan. Matchen slutar i en dubbel DQ sedan bägge använt stolar. Ett smart sätt att skapa spänning genom att få bort Hogan ur turneringen men ändå synd att man försökte göra om den magiska matchen från året innan. En etta.

Don ”The Rock” Muraco (w/ ”Superstar” Billy Graham) vs ”Million Dollar Man” Ted DiBiase

DiBiase vinner en ganska underhållande match. En tvåa.

”Macho Man” Randy Savage (w/ Miss Elizabeth) vs Greg ”The Hammer” Valentine

Två bra brottare möts. Kanske turneringens bästa match. Savage vinner och matchen får en trea.

DiBiase går direkt till final eftersom Andre och Hogan blivit diskade och Savage får möta One Man Gang i semifinalen.

Brutus ”The Barber” Beefcake vs The Honky Tonk Man (c) (w/ Jimmy Hart) i en match om interkontinentalbältet.

Jag gillar Honky Tonk Man. Jag är inte så förtjust i Brutus Beefcake dock. En standardmatch där Jimmy Hart slår ner domaren med sin megafon och gör att Honky Tonk blir diskad. Eftersom bältet inte kan förloras genom diskning så är han dock fortfarande mästare. En tvåa blir det för Honky Tonks höftvickningar.

The Islanders & Bobby Heenan vs British Bulldogs & Koko B.Ware

Jag förstår inte varför WWF envisades med att slänga in British Bulldogs i sådana här sexmannamatcher. Matchen är i princip en repris på matchen ett år tidigare, med skillnaden att Bobby Heenan får äran att vinna. Slöseri med British Bulldogs talang och matchen får en tvåa.

Så tillbaks till turneringen och den enda semifinalen.

One Man Gang (w/ Slick) vs ”Macho Man Randy Savage (w/ Miss Elizabeth)

En kort match (vilket är förståeligt, detta var Savages tredje) som Savage vinner efter att One Man Gang blivit diskad. Matchen får en svag tvåa.

Demolition (w/ Mr.Fuji) vs Strike Force (c) i en match om tag-teamtiteln,

Demolition! Ytterligare en gammal WWF-favorit debuterar. De vinner denna underhållande tag-teammatch. Matchen får en trea.

Nu väntar alla på finalen. Vem ska vinna WWF-titeln? Ja, jag visste förstås detta när jag kollade, men när galan gick visste man det inte. Jag skulle nog, om jag tippat då, tippat på DiBiase. Detta på grund av att Savage var good guy och en fejd mellan DiBiase och Hogan varit det troliga scenariot.

”Million Dollar Man” Ted DiBiase (w/ Virgil och Andre the Giant) vs ”Macho Man” Randy Savage (w/ Miss Elizabeth) i finalen av turneringen om WWF-bältet.

Publiken, som hittills varit ganska tyst, lever sig in riktigt bra i den här matchen. Hulk Hogan ska naturligtvis blanda sig i och han slår DiBiase med en stol, dock efter att Andre och Virgil blandat sig i matchen. Domaren ser förtås inte detta och Savage kan vinna med sin flygande elbow drop. Synd att Savage inte fick vinna utan inblandning, men Hogan var förbundets största stjärna (och ego). Savage mästare och teamet Mega Powers var fött. Hogan då? Med en annan good-guy som mästare, skulle väl inte han få någon chans att gå en titelmatch? För svaret på den frågan hänvisar jag till Wrestlemania V…

Wrestlemania III

Wrestlemania III. Pontiac Silverdome den 29 mars 1987 inför 93,173 åskådare vilket fortfarande är inomhusrekord i Nordamerika. Visserligen har äktheten hos den siffran ifrågasatts, men oavsett om det var 93.000 eller 78.000 människor som var där är det en gigantisk publik. Här står Hulk Hogan på toppen av sin popularitet och wrestling var populärare än någonsin. Detta är en av de klassiska Wrestlemania-galorna, ja kanske den mest klassiska.

Den här galan är en första som känns som en ”riktig” Wrestlemania, med allt vad det innebär av atmosfär och inramning. Vince McMahon hälsar alla välkomna och Aretha Franklin sjunger ”America the beautiful”. De flesta brottarna kommer nu in till musik, och dagen till ärar blir de tom körda till ringen i en liten miniatyrring. De flesta matcherna föregås nu av klipp som berättar historiken kring matchen, vilket är bra. Kommenterar gör Gorilla Monsoon och Jesse ”the Body” Ventura, samma par som kommenterade den första Wrestlemaniagalan. Wrestlemania III är för övrigt den första Wrestlemania-galan som använder sig av romerska siffror, en tradition som skulle förbli obruten t.o.m Wrestlemania XII.

Så över till matcherna. Skalan kan ni nu.

The Can-am Connection vs “Cowboy” Bob Orton & The Magnifcient Muraco (w/ Mr.Fuji)

En fartfylld och teknisk öppningsmatch. Can-Am connection är Rick Martel (som good-guy!) och Tom Zenk. Matchen vinns av dem och matchen får faktiskt en fyra.

BIlly Jack Haynes vs Hercules (w/Bobby Heenan)

En seg match som slutar med att bägge brottarna blir uträknade. En tvåa.

Hillbilly Jim, Haiti Kid & Little Beaver vs King Kong Bundy, Little Tokyo & Lord Littlebrook

Fyra dvärgar och två fetknoppar i ringen. Hilbillys lag vinner när Bundy attackerar en av dvärgarna. En etta.

”King” Harley Race (w/ Bobby Heenan & Fabulous Moolah) vs Junkyard Dog

Förloraren måste buga för vinnaren. Harley Race är en legend som nog mest är känd från NWA och hans fejd med Ric Flair, men detta är en helt ok match. Race vinner och matchen får en trea.

Greg ”The Hammer” Valentine” & Brutus Beefcake (w/ Johnny Valiant & Dino Bravo) vs The Fabulous Rougeaus

En ganska teknisk och snabb match. Jacuqes Rougeau skulle senare bli mer känd som The Mountie, men här är han en ganska färglös goodguybrottare. Valentine och Beefcake vinner sedan Dino Bravo blandat sig i. Beefcake lämnas kvar i ringen och detta leder till….

Roddy Piper vs Adrian Adonis (w/ Jimmy Hart)

…att han dyker upp i denna annars ganska trista match. Förloraren blir av med håret och Beefcake väcker Piper (som här är goodguy) och ser till att han vinner. Beefcakse klipper sedan Adonis och Brutus ”The Barber” Beefcake var född. Matchen? En tvåa

The Hart Foundation & Danny Davis (w/ Jimmy Hart) vs British Bulldogs & Tito Santana

En sexmannamatch. Tyvärr fokuseras alltför mycket av matchen på Danny Davis (som var en “korrupt domare” som börjat brottas) och de andra brottarna kommer därför inte till sin rätt. Matchen, som Davis gäng vinner får en tvåa för slöseri med talang.

Butch Reed (w/ Slick) vs Koko B. Ware

Jag orkar inte ens bli engagerad. En tvåa.

Ricky “The Dragon” Steamboat (w/ George Steele) vs Randy ”Macho Man” Savage (c) (w/ Miss Elisabeth) i en match om Interkontinentaltiteln

Denna match är nog en av de mest klassiska matcherna som någonsin gått på en Wrestlemania-gala. Två av dåtidens mest tekniska brottare möts i en match med en bra bakgrundshistoria. Steamboat tar titeln i matchen som är snabb, psykologisk, teknisk och relativt lång för att vara dåtidens WWF. Kan det bli annat än en femma? Ja faktiskt. Jag svär i kyrkan genom att sätta en, om än en mycket stark, fyra. Den saknar någonting för att vara perfekt.

The Honky Tonk Man (w/ Jimmy Hart) vs Jake “The Snake” Roberts (w/ Alice Cooper)

The Honky Tonk Man är en annan legend som gör sin Wrestlemaniadebut. Han vinner också matchen, men Jake Roberts och Alice Cooper får sista ordet genom att ge sig på Jimmy Hart med ormen Damien. Matchen får en trea.

Iron Sheik & Nikolai Volkoff (w/ Slick) vs The Killer Bees

En match som tar slut då “Hacksaw” Jim Duggan, en utvecklingsstörd kille med en planka, får patriotryck och rusar in för att spöa upp Volkoff. Alla matcher som slutar med Hacksaw ensam i ringen får en automatisk etta.

Andre the Giant (w/ Bobby Heenan) vs Hulk Hogan (c) i en match om WWF-titeln.

Detta är matchen som för mångaär synonym med wrestling på 80-talet. Hulk Hogan mot Andre the Giant. Upplägget var (liksom WM 2) ett upplägg som skulle användas i Hogans matcher 200 gånger efter detta, d.v.s. Hogans bäste vän förråder honom och nu ska de göra upp, men detta var mig veterligen den första gången det användes. Matchen i sig skulle bara få en tvåa, men den elektriska stämningen innan och under matchen samt jublet från 90.000 (eller 78.000) åskådare när Hogan gör en bodyslam på Andre gör att denna match får en fyra.

Om man nämner Wrestlemania III för ett wrestlingfan i min ålder så får denne förmodligen något glasartat i blicken och börjar mumla något om Hogan-Andre och Steamboat-Savage. Denna match är synonym med Hoganeran inom wrestling och den räknas idag som en milstolpe i wrestlinghistorien. Wrestlemania III är för wrestling vad Sgt.Pepper är för rockhistorien eller Citizen Kane är för filmhistorien. Visserligen kommer dt alltid finnas snobbar som menar att det finns bättre galor ( på samma sätt som jag hävdar att Beatles ”Revolver” och filmen ”Casablanca” är bättre än de två tidigare exemplen) men det går inte att komma ifrån att detta är en klassisk gala.

Wrestlemania 2

Wrestlemania 2 hölls den 7 april 1986 i inte mindre än tre arenor: Los Angeles Memorial Sports Arena, Rosemont Horizon i Chicago samt Nassau Veterans Memorial Coliseum i New York. Anledningen varför man valde konceptet med tre olika arenor är oklar; kanske var Vince McMahon inspirerad av Live Aid som hållits på sommaren 1985 på tre platser eller kanske ville han bara skapa ett storslaget intryck. Kostnaden för att hyra tre stora arenor samtidigt för att sen bara hålla några få matcher i vardera måste dock ha varit ganska stor och kanske är detta anledningen till varför detta koncept hittills inte upprepats.

Låt mig först börja med det som är absolut sämst med denna gala, nämligen gästkommentatorerna. För att öka mainstreammedias intresse (antar jag) så hade WWF hyrt in några B-skådisar som tilsammans med de ordinarie kommentatorerna skulle kommentera matcherna. I New York var det Susan Saint James som tillsammans med förbundets ägare (och den vid denna tiden flitigt kommenterande) Vince McMahon skötte detta. Eller, rättare sagt, Vince kommenterar medans den gode Susan Saint James säger ”Uh-oh” ungefär 700 gånger under den timmen Wrestlemania sänds från NY. I Chicago är det Gorilla Monsoon och Gene Okerlund som får äran att kommentera tillsammans med superstjärnan Cathy Lee Crosby. Har ingen hört talas om henne. Det hade inte jag heller. Slutligen då i Los Angeles där Jesse Ventura och Lord Alfred Hayes (som i sig inte är någon gigant) får hjälp (nåja) av gothdrottningen Elvira. Hennes insats består mest i att verka småpilsk. Eller snarare, hon verkar helt förblindad av åtrå till alla brottarna. Hur ska man annars förklara hennes upphetsade hejarop när Uncle Elmer får kläderna avslitna?

Annars så är Wrestlemania 2 en gala som börjar få den rätta ”Wrestlemania”-känslan. Galan inleds med att Vince McMahon hälsar alla välkomna och sedan sjunger Ray Charles ”America the beautiful”. Galans upplägg känns också mer WWF än tidigare, med bandade intervjuer och fler wrestlingentréer snarare än pre-match-intervjuer och presentationer med namn och vikt i ringen. Vidare gör också några av WWF:s framtida stjärnor sina Wrestlemaniadebuter här, främst Randy ”Macho Man” Savage och Bret ”Hitman” Hart. Bland kändisarna märks främst NFL-profiler (vars kändisstatus jag inte kan uttala mig om) samt boxaren Joe Frazier. Wrestlemania 2 är också betydligt längre än året innan, 3 timmar mot Wrestlemania 1:s 2:15, vilket ärligt talat var i kortaste laget.

Så till själva matcherna. Den fermgradiga skalan gäller fortfarande.

New York:

”Magnificent” Don Muraco v ”Mr.Wonderful” Paul Orndorff

Som match var den här helt ok. Vad som däremot inte är ok är att man aldrig får reda på resultatet. Gong-gongen ringer och på grund av ljudstrul läses reslutatet upp mitt under en intervju och kommentatorerna upprepar det aldrig. Enligt Wikipedia blir det dock en dubbel uträkning. Varje gång jag måste slå upp hur det har gått i en match jag just sett blir det en automatisk etta. Begrips?

Randy ”Macho Man” Savage (c) (w/ Miss Elizabeth) vs George “The Animal” Steele i en match om interkontinentalbältet.

Macho Mans Wrestlemaniadebut. En match, där Savage föröker få något vettigt ur “The Animal” men knappast lyckas. Savage behåller bältet och det blir en tvåa i betyg.

Jake ”The Snake” Roberts vs George Wells

Ytterligare en legend gör sin Wrestlemania-debut. Matchen är helt ok, om än något kort. Jake the Snake gör sin DDT och vinner. En tvåa

Mr.T vs Roddy Piper i en boxningsmatch

Japp det är en boxningsmatch. En fejkad boxningsmatch alltså. En fejkad boxningsmatch som inte ens sluta med en knockout. Den slutar med att Piper blir diskad efter att ha bodyslammat Mr.T i sjuttonde…nej förlåt fjärde ronden. En etta får den, och det är ett högt betyg.

Chicago:

Fabulous Moolah (c) vs Velvet McIntyre i en match om kvinnobältet

En squashmatch. Jag betygsätter fortfarande inte sådana matcher.

Nikolai Volkoff (w/ Freddy Blassie) vs Corporal Kirschner i en ”flaggmatch”

Om jag förstått det hela rätt får vinnaren vifta med sin flagga. Den som tror att Volkoff får vinna en sån match på Wrestlemania är lika smart som den person som kom på den stipulationen. En tvåa får dock matchen eftersom det fortfarande är roligt att höra Volkoff sjunga den sovjetiska nationalsången medan publiken skriker sig hesa.


20 man Battle Royal

Detta är en match med bade WWF- och NfL-stjärnor i. Värt att notera att Bret Hart gör sin Wrestlemania-debut här och han är dessutom den som blir utslängd sist. Mannen som slänger ut honom heter Andre The Giant. Med i matchen är också Bruno Sammartino. Det är svårt att betygsätta denna match men den får en tvåa, mest på grund av att den känns för kort.

British Bulldogs (w/ Captain Lou Albano & Ozzy Osbourne) vs Greg ”The Hammer” Valentine & Brutus Beefcake (c) (w/ Johnny Valiant) i en match om Tag Team Championship.

Det här är en bra match. En riktigt bra match. Och Brutus Beefcake är en av deltagarna! Vem hade kunnat ana det? Visserligen är han inte i ringen så mycket och dessutom är moståndarna Dynamite Kid och Davey Boy Smith, men ändå. British Bulldogs vinner bältet i denna tekniska och faktiskt ganska tuffa match som får en fyra i betyg.


Los Angeles:

Ricky “The Dragon” Steamboat vs Hercules Hernandez

Vinnaren här får möta Savage om interkontinentalbältet och i och med Steamboats seger hade de alltså börjat uppbyggnaden på en fejd som skulle kulminera på Wrestlemania III. Det kallar jag bokning. Matchen får därmed (och tack vare Steamboat) en trea i betyg.


”Adorable” Adrian Adonis vs Uncle Elmer

En fet transvestit mot en lika fet hillbilly. Nej tack. En etta.

Terry & Hoss Funk (w/ Jimmy Hart) vs Tito Santana & Junkyard Dog

Ett helt ok brawl. Trots att världens genom tiderna bästa brödrapar är med (Hoss är Dory Funk Jr.) så blir det ingen toppmatch. En trea blir det dock.

King Kong Bundy (w/ Bobby Heenan) vs Hulk Hogan (c) i en steel cage match om WWF-bältet

Man lyckas faktiskt hypa den här matchen ganska bra genom att under galans lopp intervjua Hogan och Bundy samt ge en bakgrund till matchen. Upplägget var att Hogan blivit skadad av Bundy och nu måste kämpa ”mot alla odds” för att lyckas försvara bältet. Känns upplägget igen så beror det nog på att WWF använde det runt 4-500 gånger till under Hogans karriär. (se även: Hogan blir förådd av vän och måste nu möta honom i en match). Matchen i sig är dock ganska underhållande och får en trea i betyg. Hogan vinner givetvis.


Sammantaget var detta en helt ok gala. Den innehöll en riktigt bra tag-match samt fler underhållande matcher än Wrestlemania 1. Om sanningen ska fram har dock de två första Wrestlemanias känns mer som plikt än underhållning. Härnäst väntar nämligen Wrestlemania III, en gala som är ansedd som en av tidernas bästa Wrestlemanias. Om det stämmer får ni veta nästa gång!