Del sju.

110 år har gått sedan engelsmännen slogs mot skottarna i Braveheart och sedan dess har mycket hänt. De skurkaktiga engelsmännen har på dessa drygt hundra år förvandlats till ett ädelt folk, och den ondsinte kungen Edward I har ersatts av den hjältemodige Henry V. Mycket kan hända på ett drygt sekel.

Som ni kanske förstått av denna inledning är nästa film på min ”resa” Henry V från 1989. Filmen är regisserad av Kenneth Branagh och bygger till stor del på William Shakespeares pjäs med samma namn. Filmen handlar till stor del om Henry V:s fälttåg i Frankrike med kulmen i Slaget vid Agincourt 1415. Eftersom Shakespeares mening med pjäsen varit att skapa ett propagandaverk i patriotiskt syfte snarare än att ge en historiskt korrekt beskrivning av detta avgörande skede i hundraårskriget, betyder det att engelsmännen är hjältemodiga och rättskaffens medan fransmännen är arroganta, skoningslösa och allmänt otrevliga. Visst är det ohämmad propaganda (Det mest slående är när de döda ska räknas efter slaget och fransmännen förlorat tiotusen män och de numerärt underlägsna engelsmännen förlorat ”blott fem och tjugo”) i 1500-talstappning, men den är betydligt elegantare än många av de propagandafilmer som kommer ifrån dagens USA. ”Henry V” har också filmats en gång förut, då av Laurence Olivier, som ett sätt att höja hemmamoralen i andra världskrigets slutskede.

Parallellt med denna storslagna handling löper också en handling där vi får följa Pistol och Nym, två småtjuvar och soldater som Henry umgicks med som kronprins. Detta är en ”coming of age”- historia där Henrys mognad från festande kronprins till en ansvarsfull kung tas upp och vi, via flashbacks (som är scener från Shakespeares pjäser om Henry IV) får se episoder ur hans förflutna. Denna handling är intressant, och kunde gott och väl kunnat få mer utrymme.

Kenneth Branagh både regisserar och spelar huvudrollen i denna film. Filmen fick väldigt bra kritik när den kom och Branagh, som bara var 29 år, hyllades som ett underbarn och den ”nye Laurence Olivier”. Tyvärr har väl hans karriär inte gått spikrakt sedan dess (även om han 1996 gjorde en lysande version av Hamlet) men här lyckas han till fullo. Filmen är pampig när den ska vara det, sorgesam när den ska vara det och den lyckas till och med vara småkomisk när den så kräver. Branagh är lysande i huvudrollen och han omger sig med bra birollsinnehavare, varav Derek Jacobi som Kör och Brian Blessed som Exeter briljerar allra mest. En ung Christian Bale finns också med. Filmen blev omtalad för sina stridsscener och här kan jag inte annat än att hålla med. Till skillnad från de flesta filmerna jag sett under denna ”resa” så är slagfältsscenerna verkligen skitiga, blodiga och inte på något sätt våldsförhärligande.

Jag gillar denna film mycket. Tillsammans med Zeffierellis ”Romeo och Julia” var det denna film som fick mig att ändra inställning till Shakespeare när jag såg den för första gången. Från att ha sett honom som en ”tråkig gammal gubbe” fick jag genom dessa filmer se att han i högsta grad är en författare som i de rätta händerna är levande och otroligt intressant. Därför kan jag inte annat än rekommendera denna film. Jag rekommenderar också att ni ser den med svensk text. Jag såg den otextad nu och om jag inte sett den textad tidigare vet jag inte hur mycket jag hade förstått. Shakespeare må vara levande, men det är trots allt en drygt 400 år gammal text på blankvers.

Nästa gång bär det av till Tokugawatidens Japan och en trilogi filmer om en av Japans största nationalhjältar, Miyamoto Musashi.

Med filmen genom historien, del sex.

Min ”resa” genom historien har nu nått fram till sent 1200-tal och filmen Braveheart, Mel Gibsons film om den skotske frihetskämpen William Wallace. Det är en nästan tre timmar lång film och innehåller kärlek, svek, stora slag och Mel Gibson i hårdrocksfrisyr. En riktig helhetsupplevelse med andra ord.

Filmen handar som sagt om William Wallace, en ofrälse som kämpar mot engelsmännen för ett fritt Skottland. När filmen börjar får vi följa Wallace när han som pojke ska besöka ett hemligt möte tillsammans med sin far. Mötet ska hållas mellan skotska adelsmän och engelsmännen för at de ska komma överns om hur Skottland ska styras i framtiden. När de kommer fram har dock de skotska adelsmännen blivit mördade av den engelske kungen. Williams far samlar ihop några modiga män för att hämnas morden men stupar i striden. Efter begravningen gör filmen ett hopp på ett tjugotal år och vi får möta den vuxne William Wallace, spelad av Mel Gibson. Till en början vill han bara leva i fred, men när hans älskade blir avrättad för att ha gett sig på en engelsk soldat, tänds hans hat mot engelsmännen. Fler och fler ansluter sig till hans kamp mot engelsmännen och inget verkar kunna stoppa honom. Inget utom ett förräderi…

Till skillnad från de flesta av filmerna på min lista så har denna film inte som mål att vara historiskt korrekt utan är snarare ett drama som är inspirerat av William Wallaces liv. Följaktligen innehåller den en rad historiska felaktigheter. Mel Gibson har både regisserat filmen och spelar huvudrollen, och visst känns detta ibland som en egotripp. Wallace har förvandlats till en idealman, som är modig, stark, gudfruktig, har kvinnotycke och kan tala fyra-fem språk flytande. Wallace känns som en kombination av Robin Hood och Jesus (inte minst i slutet av filmen) som absolut inte handlar i egoistiska syften. Visserligen finns där i filmens inledning ett hämndmotiv, men det glöms ganska snart bort.

Filmen är, trots vissa väl tilltagna uttryck (slutet luktar pekoral lång väg) en ganska underhållande film. Gibson är en skicklig filmskapare och man kan inte annat än ryckas med i skottarnas frihetskamp mot de onda (för i den här filmen är det ingen tvekan om vilka som är ”bad guys”) engelsmännen. Den här filmen är kanske ingen stor filmupplevelse, men passar aldeles utmärkt som en kvälls avkoppling.

Nästa gång: Henry V.

Del 5.

I mitt projekt att se biografiska filmer i kronologisk ordning har jag kommit fram till ”Ben-Hur” från 1959. Det är en av de två filmerna på min lista som inte bygger på någon historisk persons liv, utan den är ren fiktion. Dock utspelar sig filmen parallellt med Jesu liv, och han förekommer också som bifigur i filmen.

Ben-Hur är ett tre och en halv timme långt epos och är den film som (tillsammans med Sagan om konungens återkomst och Titanic) vunnit flest Oscars i historien, hela elva stycken. Den är ansedd som en riktig klassiker och är nog den film som de flesta tänker på när de hör termen mastodontfilm. Min åsikt om filmens klassikerstatus återkommer jag till.

Filmen utspelar sig som sagt parallellt med Jesu liv, och huvuddelen utspelar sig runt år 30 e Kr. Den handlar om den judiske prinsen Judah Ben-Hur och hans barndomsvän romaren Messala som i filmens inledning kommer tillbaks till Jerusalem som romersk befälhavare. Från början är det ett kärt återseende men efter det står klart att Judah inte tänker hjälpa Messala att få fast judiska befrielsekämpar förbyts den forna vänskapen till bitter fiendskap. När Judahs syster råkar komma åt en takpanna så att den faller ner och skrämmer den nye romerske guvernörens häst under en parad, ser Massala sin chans och fänglsar Judah Ben-hurs mor och syster och skickar honom till galärerna. Från den dagen har Ben-Hur bara en sak i sinnet: hämd. De följande tre timmarna handlar mycket om hur Ben-Hur utkräver denna.

Filmens titel är ju ”Ben-Hur: a tale of the Christ” och Jesus figurerar i filmen, dock bara som en bifigur. Sättet som han skildras på skiljer sig en hel del från hur han porträtteras i ”Jesus of Nazareth”. Där den filmen känns som man kommer Jesus in på livet är denna skildring väldigt opersonlig. Jesus ansikte syns aldrig i bild och vi får aldrig höra honom tala. Istället får vi höra folk som talar om Jesus och vad han sagt. Detta gör att man aldrig får någon direkt relation till karaktären, vilket i och för sig är ett problem som genomsyrar hela filmen, då de flesta karaktärerna känns platta och tillgjorda.

Filmen som helhet tycker jag är ganska dålig. Som sagt så är karaktärerna inget som griper tag i mig och trots att filmen är tre och en halv timme lång känns den ibland lite hafsig. Plötsligt kan det ha gått tre år mellan två scener och vissa karaktärsegenskaper (som Ben-Hurs plötsliga förvandling till stjärnkusk) förklaras dåligt eller inte alls. Dessutom känns konflikten mellan Ben-Hu och Massala inte speciellt trolig då de går från bästa vänner till bittra fiender på ungefär 10 minuter. Skådespeleriet känns som väl överdramatiskt på gränsen till parodiskt. Visserligen kan man tycka att överspel hör hemma i episka filmer, men eftersom jag nu sett en rad mastodontfilmer så har jag sett att de kan göras med mer subtilitet än en buskisföreställning.

Sammanfattningsvis kan jag väl säga så här; om ni är nyfikna på varför filmen betraktas som en klassiker så se den. Om ni sedan förstår varför så berätta det gärna för mig. Jag tycker att förutom den klassiska kapplöpningsscenen så saknar denna film underhållningsvärde och är inget annat än en stor, uppblåst och överdramatisk kalkon.

Nästa gång ger jag mig 1200 år framåt i tiden och Braveheart.