Wrestlemania 22- historiens sämsta?

Jag anlägger tonen för denna blogg direkt genom att börja med att skriva ned några funderingar om Wrestlemania 22.

Förra söndagen gick årets Wrestlemania av stapeln. För er som inte vet det är det den största galan som WWE, World Wrestling Entertainment, anordnar och det gör den därmed till årets wrestlinghöjdpunkt. Eller, rättare sagt, det borde vara det. I år var dock Wrestlemania ingenting att hetsa upp sig över.

Jag har följt wrestling mer eller mindre aktivt i nästan 15 år och jag har aldrig varit så blasé inför ett Wrestlemania som i år. Visserligen kanske man skulle kunna tro att detta är ett tecken på att jag har växt upp eller mognat, men så är det förstås inte. Jag har pratat med personer som är yngre och betydligt mer wrestlingintresserade än jag och de har känt likadant. Dessutom, så här en vecka efteråt kommer jag på mig med att knappt komma ihåg vilka matcher galan innehöll. Förutom några enstaka ögonblick är det inget på årets Wrestlemania som jag kommer att minnas om en månad. Detta är förstås ett problem.

Vad som saknas i dagens wrestling, och därmed på Wrestlemania, är förmågan att engagera publiken emotionellt. Delvis beror det på att storgalorna har blivit fler (numera kör man minst en storgala i månaden, mot 4 per år i slutet av 1980-talet). Detta gör att de flesta uppläggen mellan brottarna måste stressas fram på 1-2 månader. Om man jämför det med matchen mellan Hulk Hogan och Macho Man på Wrestlemania V som hade ett helt år av storylines som bakgrund så förstår man att känslan för matcherna blir lidande i dagens wrestlingklimat.

Dessutom saknar wrestlingen idag fixstjärnor av typen ”större än branschen”. Den position som Hulk Hogan hade på 80-talet och ”Stone Cold” Steve Austin och The Rock hade på det sena 90-talet och tidiga 2000-talet, det vill säga förbundets (och kanske wrestlingens) tydliga fixstjärnor, med karisma som fångade publiken och fick den att bry sig, finns det idag ingen som har. WWE:s största kvarvarande stjärnor från den senaste storhetstiden, den under perioden 1998-2001 är idag Triple H, som för det första är ”bad guy” och för det andra inte alls har den karisma som Steve Austin eller The Rock hade och The Undertaker, som visserligen fortfarande har wrestlinghistoriens bästa entré, men i övrigt mest ser ut som en gothsminkad Ulf Lundell på Valium. Övriga stjärnor saknar i princip wrestlingskills (John Cena, som konstant buas ut av publiken trots att han ska vara en ”good guy”), upplevs som tråkiga (Chris Benoit, som har lysande brottning men som aldrig har övertygat som publikmagnet) eller anses ha passerat bäst-före-datum (Kurt Angle, OS-guldvinnare från Atlanta 1996 och som visserligen har både brottningsfärdigheter och förmågan att roa publiken, men vars nacke har tagit så mycket stryk att han förmodligen inte har många år kvar i ringen). Detta i kombination med bristen på nya stjärnor gör att wrestlingen idag helt enkelt är mindre intressant.

Trots att dessa problem inte är nya lyckades man i några år komma runt dem. Detta gjorde man genom att fixa till ”drömmatcher”, t.ex genom att ta in Hulk Hogan och låta honom möta The Rock (Wrestlemania 18), att låta en favorit hos purist-fansen vinna titeln (Chris Benoit på Wrestlemania 20) eller att låta två brottare som, trots att de varit aktiva samtidigt aldrig mötts, mötas (Kurt Angle mot Shawn Michaels på Wrestlemania 21). Visserligen försökte man få till något slags drömmöte genom att låta förbundets ägare möta Shawn Michaels. Nöjet i att se en 60-årig gubbe på steroider få dyngstryk i tjugo minuter var väl kanske inte något som sålde tusentals biljetter utan visade bara på det faktum att man faktiskt inte har några sådana drömmatcher kvar (undantaget det tveksamma nöjet att se en urgammal Hulk Hogan möta en hyfsat sliten Stone Cold Steve Austin, två män som idag i princip är idrottsinvalider) och därför har bristen på stjärnor blivit så märkbar. Vad WWE nu måste koncentrera sig på ät att hitta stjärnämnen och träna dem i att bli sjtärnor som publiken bryr sig om. Lyckas man inte med det, kommer inte Wrestlemania 22 att kännas som ett lågvattenmärke utan som starten på en trend.


Jahapp, så kan det gå. Egentligen skulle den här artikeln handla om Wrestlemania 22 men kom istället mer att handla om wrestlingbranchens status idag. Det säger nog det mesta. Årets Wrestlemania var så tråkig att jag inte ens orkar såga den. Dock kommer rubrikens fråga så småningom få sitt svar eftersom jag, som av en händelse, införskaffat boxen med alla 21 tidigare Wrestlemanias i. Räkna med att de kommer att recenseras här! Blir någon av dem sämre än 22? Den som lever får se!

Tills dess,
Salve!