Filmprojekt.

Varning! Denna bloggpost innehåller nörderi på extremt hög nivå!

Nu var det ett bra tag sen jag uppdaterade bloggen. Jag har dock haft en hel del att göra, eftersom jag numera pluggar statsvetenskap på heltid. Nu ska jag dessutom skriva en B-uppsats men jag har ändå tänkt skriva här oftare.

Nu till mitt filmprojekt. Nej, jag ska inte spela in någon habil amatörrulle eller spela huvedrollen i någon dokumentär om 30-åriga överliggare med Messiaskomplex. Så här ligger det till; som ni ser i min presentation bor jag med en växande DVD-samling. För ett tag sedan passerade den 200-strecket och för att fira detta faktum (och råda bot på tristessen) så kom jag på att jag ska se alla mina biografiska filmer i kronologisk ordning. Ja, alltså inte efter inspelningsdatum utan efter tidsperiod de utspelar sig i. Dessutom finns det en viss tonvikt på mastodontfilm Filmerna som ska beses är följande, i något så när kronologisk ordning och med inspelningsdatum i parantes:

• The Ten Commandments (1956)
• Spartacus (1960)
• Cleopatra (1963)
• Jesus of Nazareth (1977)
• Ben-Hur (1959)*
• Braveheart (1995)
• Henry V (1989)
• Samurai Trilogy ( 1954-56)
• The Last Samurai (2003)*
• Lawrence of Arabia (1962)
• The Last Emperor (1987)
• Gandhi (1982)
• Malcolm X (1992)
• Man on the Moon (1999)

*= Jag är medveten om att dessa filmer inte är biografiska, men jag avviker från temat dels eftersom de är mastodontfilmer och dels eftersom de bygger på historiska händelser (i Last Samurais fall) eller har en historisk person som bifigur (i Ben-Hurs fall)

Denna lista är så nära kronologisk man kan komma. Last Emperor kan placeras in på flera ställer på listan då handligen sträcker sig över 75 år men jag har valt att lägga den där mest på grund av att huvuddelen av handlingen utspelas under 20-talet (har jag för mig) Dessutom funderar jag på att köpa Michael Collins (som då ska in mellan Lawrence of Arabia och Last Emperor) och Cry Freedom (som ska in sist på listan) om min ekonomi tillåter. Jag har också för avsikt att skriva en kort recension av varje film i denna blogg.

-*-

Den första filmen på listan är alltså ”The Ten Commandments” från 1956 och den har jag redan sett. Filmen handlar förstås om Moses och klockar in på imponerande 3 timmar och 47 minuter. Att filmen inte är någon dogmarulle står klart redan i inledningen då ridån går upp (bokstavligt talat) och filmens regissör Cecil B DeMille kommer ut iklädd kostym och presenterar filmen i inte så lite högtravande ordalag. Han beskriver Mose liv som ”frihetens födelse” och berättar sedan att Bibeln utelämnar 30 år men lugnar oss med att man minsann har konsulterat den judiske historikern Josefus skrifter. Han gör därpå det historiskt tveksamma antagandet att Josefus hade itllgång till dokument som numera är förstörda.

Detta om inledningen. Filmen handlar alltså om Moses, spelad av Charlton Heston, som hittas av en egyptisk prinsessa och växer upp som en egyptisk prins. Han är faraos favorit och filmens första timme handlar om rivaliteten mellan honom och faraos son, spelad av Yul Brynner. Moses överträffar honom i allt och ser ut att vara den som är ödesbestämd att bli nästa Farao, när han upptäcker sitt ursprung. Här någonstans finns filmens stora logiska lucka. Istället för att hålla tyst om sitt ursprung, bli Farao och befria sitt folk, väljer Moses att helt sonika åka ut till sitt förslavade folk och ställa sig i gyttjan och börja arbeta. Förmodligen ska det visa på Moses karaktär och kärlek till sitt ursprung, men jag tycker det bara får Moses att framstå som smått korkad. Han blir efterhand så klart upptäckt och förd till Farao och förvisad ur Egypten.

Sen följer filmen den historia de flesta känner till. Den brinnande busken, farsoterna över Egypten, delningen av Röda Havet ( en scen som är imponerande, inte minst med tanke på att filmen faktiskt är nästan 50 år gammal) och naturligtvis mottagandet av stentavlorna med titelns tio budord finns med i filmen och det är faktiskt en ganska fascinerande historia som utspelar sig.

Filmen är en klassisk mastodontfilm och det märks. Det finns inget som ens tangerar lågmäldhet i denna produktion. Allt från musik till scenografi och replikleverering sker med största emfas och utan någon som helst humor. Dock kan jag inte låta bli att fascineras av denna film. Det är en klassisk historia och om man står ut med en film som tar sig själv på största möjliga allvar i nästan fyra timmar så kan jag rekommendera den. De som föredrar lågmälda filmer ska nog hoppa över den.

Härnäst: Spartacus.

Christian Schremser