Med filmen genom historien, del 2.

Så är det då dags för film nummer 2 i mitt projekt, nämligen ”Spartacus” från 1960. Den här gången har vi flyttat oss till romarrikets dagar, närmare bestämt till tidpunkten för det tredje slavkrigets dagar 73 till 71 f. Kr. Filmens titelperson är slaven och gladiatorn Spartacus som är ledaren för upproret. Vi får följa hans öde, från det han säljs till en gladiatorskola i Capua till det avgörande slaget mot Roms legioner. Vi får även följa hans motståndare, den ambitiöse och hänsynslöse senatorn Crassus och intrigerna i Roms senat.

Jag vill börja med att säga att detta absolut inte är någon korrekt historisk beskrivning av Spartacus’ slavuppror. Visserligen förekommer en hel del historiska personer, men förutom de två huvudpersonerna var få av dem involverade i de historiska händelserna. Crassus politiske motståndare (i filmen) den till republiken hängivne Gracchus har aldrig existerat (den siste senatorn ur familjen Garcchus var verksam ungefär 50 år innan dessa händelser) och Julius Ceasar, som i filmen är befälhavare över Roms garnisoner, var vid denna tid ingen militär härförare. Nej, denna film ska inte ses som ett försök att vara historiskt korrekt utan ska istället ses som ett försök att berätta en mer tidlös historia om frihetstörst, hjältemod och kamp mot överheten.

Filmen är regisserad av Stanley Kubrick men känns inte som någon ”Kubrickfilm”. Detta beror antagligen på att Kirk Douglas, som spelade huvudrollen, även producerade filmen och därmed hade väldigt stort kreativt inflytande. Filmen är en drygt tre timmar lång episk film, men känns inte direkt som en ”mastodontfilm”. Jämfört med ”De tio budorden” så är denna film betydligt långsammare i sitt berättartempo och på sina ställen riktigt lågmäld. En annan skillnad mot ”De tio budorden” är att där den filmen är Charlton Hestons film (även om Yul Brynner spelar sin andrafiol lysande), så kryllar den här filmen av lysande skådespelarinsatser. Förutom redan nämnda Kirk Douglas ser vi Laurence Olivier som Crassus, Tony Curtis som slaven Antoninius, Jean Simmons som Spartacus älskade Varinia och en fullständigt lysande Peter Ustinov som Batiatus, den lismande ägaren till gladiatorskolan Spartacus rymmer ifrån, en roll han välförtjänt fick en birolls-Oscar för.

Sammanfattningsvis kan jag säga att detta är en film jag rekommenderar. Filmens stora behållning är Ustinov, men filmen som helhet är sevärd. Nästa gång söndagstristessen smyger sig på, tycker jag ni ska införskaffa denna film om hjältemod, politiska intriger, kärlek, stolthet och ond, bråd död.

Nästa gång: Cleopatra!