Med filmen genom historien 4

Så har jag, mitt i uppsatsskrivande och annat, äntligen sett ”Jesus of Nazareth” från 1977. Det är väl snarare en miniserie än en film men den känns ”filmisk” i budget och omfång och den är dessutom regisserad av regissören Franco Zeffirelli. Den har en total speltid på dryga sex timmar, och visades första gången i två tretimmarsavsnitt i USA (på svenskt TV har den visats i fyra 90-minutersavsnitt.).

”Jesus of Nazareth” är en riktig mastodontproduktion. Förutom längden så innehåller den mängder av scener med tusentals statister och stora kulisser. Den har en mängd kända skådespelare i rollerna ( bland annat Laurence Olivier, Ernest Borgnine och Peter Ustinov). Den behandlar hela den bibliska historien om Jesus, från Maria bebådelse till korsfästelsen och uppståndelsen. Detta gör den rättframt och utan några direkt kontroversiella inslag som annars är vanliga i Jesus-filmatiseringar. Allt känn som taget ur en söndagsskoleläroplan; Jesus framställs som en helig man utan mänskliga brister såsom tvivel eller kättja, lärjungarna är goda, rättskaffens män Och Maria Magdalena hyser endast platoniska känslor för Jesus. Den enda del som känns lite kontroversiell är framställandet av Judas som en naiv bricka i det interna politiska spelet i Israels högsta råd istället för den förrädare han oftast framställs som. Dock är detta en film som man skulle kunna visa i vilken högstadieklass som helst på religionsundervisningen.

Skådespeleriet är genomgående bra. Olivia Hussey som Maria känns lite tveksam, men annars känns det klockrent. Peter Ustinov som Herodes den Store briljerar första timmen men den stora stjärnan är den då okände Robert Powell som Jesus. Han känns perfekt i rollen och är lågmäld när han ska vara det och svulstig och storslagen när han ska vara det. Han dominerar totalt alla scener som han är med i (och det är många).

Överlag får denna film/miniserie mina varmaste rekommendationer. Vill ni se en film som ger en bild av Jesus som ligger närmast Bibelns utan några teologiska teorier som stör, så är detta ett utmärkt val.


Nästa gång: Ben-Hur.

Del 3.

Så har då turen kommit till ”Cleopatra” från 1963, detta fyratimmarsepos som kostade 44 miljoner dollar och tog fem år att slutföra. Skandalerna och turerna kring filmen är nog så intressanta, men jag kommer att koncentrera mig på filmen som sådan.

Filmen ”Cleopatra” är som sagt fyra timmar lång, närmare bestämt fyra timmar och tre minuter. Den utspelas åren mellan 48 0ch 30 f.Kr, och alltså sin början ungefär år efter ”Spartacus” och handlar, inte helt otippat, om Cleopatra VII, den berömda sista drottningen av Egypten. Vi får även återigen stifta bekantskap med Julius Ceasar, i äldre (och jämfört med ”Spartacus” betydligt mer historiskt korrekt) version. Han kommer till Egypten för att medla i en konflikt mellan Cleopatra och hennes bror, men blir förförd av henne och detta inleder en serie politiska förvecklingar som till slut leder till att han mördas. När detta har hänt så tar filmens andra del vid, där Marcus Antonius kommer till Egypten och blir hennes älskare och allierade mot Octavianus och i förlängningen, Rom.

Filmen är uppdelad i två delar som faktiskt känns som två separata filmer. Den första handlar om Cleopatra och Ceasar och deras ambitioner att göra Ceasar (och i förlägningen deras son) till kung i Rom, och den andra delen om Antonius och Cleopatras kärleksaffärer. Bägge delarna är dock välspelade, även om den första delen känns intressantare, inte minst för att den innehåller den magnifika scenen där Cleopatra gör enré i Rom.

När man pratar om skådespelarna i ”Cleopatra” så är det naturligt att man tänker på Elizabeth Taylor (Cleopatra) och Richard Burton (Antonius), inte minst som de inledde ett förhållande under inspelningen. Bägge är bra, men minst lika bra är Rex Harrison som Ceasar och Roddy McDowall som Octavion (som ”lurades” på en Oscar). Filmens stora behållning är dock scenografin (som den också fick en Oscar för). Filmen känns också i längsta laget och kunde gott har kortats med en halvtimme. Dock, för de som gillar serier som ”I, Claudius” kan jag rekommendera denna film.

Nästa gång: Mastodontverket Jesus of Nazareth

Med filmen genom historien, del 2.

Så är det då dags för film nummer 2 i mitt projekt, nämligen ”Spartacus” från 1960. Den här gången har vi flyttat oss till romarrikets dagar, närmare bestämt till tidpunkten för det tredje slavkrigets dagar 73 till 71 f. Kr. Filmens titelperson är slaven och gladiatorn Spartacus som är ledaren för upproret. Vi får följa hans öde, från det han säljs till en gladiatorskola i Capua till det avgörande slaget mot Roms legioner. Vi får även följa hans motståndare, den ambitiöse och hänsynslöse senatorn Crassus och intrigerna i Roms senat.

Jag vill börja med att säga att detta absolut inte är någon korrekt historisk beskrivning av Spartacus’ slavuppror. Visserligen förekommer en hel del historiska personer, men förutom de två huvudpersonerna var få av dem involverade i de historiska händelserna. Crassus politiske motståndare (i filmen) den till republiken hängivne Gracchus har aldrig existerat (den siste senatorn ur familjen Garcchus var verksam ungefär 50 år innan dessa händelser) och Julius Ceasar, som i filmen är befälhavare över Roms garnisoner, var vid denna tid ingen militär härförare. Nej, denna film ska inte ses som ett försök att vara historiskt korrekt utan ska istället ses som ett försök att berätta en mer tidlös historia om frihetstörst, hjältemod och kamp mot överheten.

Filmen är regisserad av Stanley Kubrick men känns inte som någon ”Kubrickfilm”. Detta beror antagligen på att Kirk Douglas, som spelade huvudrollen, även producerade filmen och därmed hade väldigt stort kreativt inflytande. Filmen är en drygt tre timmar lång episk film, men känns inte direkt som en ”mastodontfilm”. Jämfört med ”De tio budorden” så är denna film betydligt långsammare i sitt berättartempo och på sina ställen riktigt lågmäld. En annan skillnad mot ”De tio budorden” är att där den filmen är Charlton Hestons film (även om Yul Brynner spelar sin andrafiol lysande), så kryllar den här filmen av lysande skådespelarinsatser. Förutom redan nämnda Kirk Douglas ser vi Laurence Olivier som Crassus, Tony Curtis som slaven Antoninius, Jean Simmons som Spartacus älskade Varinia och en fullständigt lysande Peter Ustinov som Batiatus, den lismande ägaren till gladiatorskolan Spartacus rymmer ifrån, en roll han välförtjänt fick en birolls-Oscar för.

Sammanfattningsvis kan jag säga att detta är en film jag rekommenderar. Filmens stora behållning är Ustinov, men filmen som helhet är sevärd. Nästa gång söndagstristessen smyger sig på, tycker jag ni ska införskaffa denna film om hjältemod, politiska intriger, kärlek, stolthet och ond, bråd död.

Nästa gång: Cleopatra!

Filmprojekt.

Varning! Denna bloggpost innehåller nörderi på extremt hög nivå!

Nu var det ett bra tag sen jag uppdaterade bloggen. Jag har dock haft en hel del att göra, eftersom jag numera pluggar statsvetenskap på heltid. Nu ska jag dessutom skriva en B-uppsats men jag har ändå tänkt skriva här oftare.

Nu till mitt filmprojekt. Nej, jag ska inte spela in någon habil amatörrulle eller spela huvedrollen i någon dokumentär om 30-åriga överliggare med Messiaskomplex. Så här ligger det till; som ni ser i min presentation bor jag med en växande DVD-samling. För ett tag sedan passerade den 200-strecket och för att fira detta faktum (och råda bot på tristessen) så kom jag på att jag ska se alla mina biografiska filmer i kronologisk ordning. Ja, alltså inte efter inspelningsdatum utan efter tidsperiod de utspelar sig i. Dessutom finns det en viss tonvikt på mastodontfilm Filmerna som ska beses är följande, i något så när kronologisk ordning och med inspelningsdatum i parantes:

• The Ten Commandments (1956)
• Spartacus (1960)
• Cleopatra (1963)
• Jesus of Nazareth (1977)
• Ben-Hur (1959)*
• Braveheart (1995)
• Henry V (1989)
• Samurai Trilogy ( 1954-56)
• The Last Samurai (2003)*
• Lawrence of Arabia (1962)
• The Last Emperor (1987)
• Gandhi (1982)
• Malcolm X (1992)
• Man on the Moon (1999)

*= Jag är medveten om att dessa filmer inte är biografiska, men jag avviker från temat dels eftersom de är mastodontfilmer och dels eftersom de bygger på historiska händelser (i Last Samurais fall) eller har en historisk person som bifigur (i Ben-Hurs fall)

Denna lista är så nära kronologisk man kan komma. Last Emperor kan placeras in på flera ställer på listan då handligen sträcker sig över 75 år men jag har valt att lägga den där mest på grund av att huvuddelen av handlingen utspelas under 20-talet (har jag för mig) Dessutom funderar jag på att köpa Michael Collins (som då ska in mellan Lawrence of Arabia och Last Emperor) och Cry Freedom (som ska in sist på listan) om min ekonomi tillåter. Jag har också för avsikt att skriva en kort recension av varje film i denna blogg.

-*-

Den första filmen på listan är alltså ”The Ten Commandments” från 1956 och den har jag redan sett. Filmen handlar förstås om Moses och klockar in på imponerande 3 timmar och 47 minuter. Att filmen inte är någon dogmarulle står klart redan i inledningen då ridån går upp (bokstavligt talat) och filmens regissör Cecil B DeMille kommer ut iklädd kostym och presenterar filmen i inte så lite högtravande ordalag. Han beskriver Mose liv som ”frihetens födelse” och berättar sedan att Bibeln utelämnar 30 år men lugnar oss med att man minsann har konsulterat den judiske historikern Josefus skrifter. Han gör därpå det historiskt tveksamma antagandet att Josefus hade itllgång till dokument som numera är förstörda.

Detta om inledningen. Filmen handlar alltså om Moses, spelad av Charlton Heston, som hittas av en egyptisk prinsessa och växer upp som en egyptisk prins. Han är faraos favorit och filmens första timme handlar om rivaliteten mellan honom och faraos son, spelad av Yul Brynner. Moses överträffar honom i allt och ser ut att vara den som är ödesbestämd att bli nästa Farao, när han upptäcker sitt ursprung. Här någonstans finns filmens stora logiska lucka. Istället för att hålla tyst om sitt ursprung, bli Farao och befria sitt folk, väljer Moses att helt sonika åka ut till sitt förslavade folk och ställa sig i gyttjan och börja arbeta. Förmodligen ska det visa på Moses karaktär och kärlek till sitt ursprung, men jag tycker det bara får Moses att framstå som smått korkad. Han blir efterhand så klart upptäckt och förd till Farao och förvisad ur Egypten.

Sen följer filmen den historia de flesta känner till. Den brinnande busken, farsoterna över Egypten, delningen av Röda Havet ( en scen som är imponerande, inte minst med tanke på att filmen faktiskt är nästan 50 år gammal) och naturligtvis mottagandet av stentavlorna med titelns tio budord finns med i filmen och det är faktiskt en ganska fascinerande historia som utspelar sig.

Filmen är en klassisk mastodontfilm och det märks. Det finns inget som ens tangerar lågmäldhet i denna produktion. Allt från musik till scenografi och replikleverering sker med största emfas och utan någon som helst humor. Dock kan jag inte låta bli att fascineras av denna film. Det är en klassisk historia och om man står ut med en film som tar sig själv på största möjliga allvar i nästan fyra timmar så kan jag rekommendera den. De som föredrar lågmälda filmer ska nog hoppa över den.

Härnäst: Spartacus.

Christian Schremser