Wrestlemania VI

Den sjätte upplagan av Wrestlemania gick av stapeln den 1 april 1990 i Skydome i Toronto. I och med Wrestlemania VI kan man ana slutet på den första wrestlingboomen. Farmför allt märks det på att matchkvaliteten genomgående är ganska dålig. Detta berodde på att de gamla trotjänarna antingen var borta eller helt enkelt gjorde sämre matcher än förut samtidigt som de unga och lovande inte riktigt hade blommat ut. Detta var också galan då det var tänkt att Hulk Hogan skulle lämna över stafettpinnen till den nya generationen, i form av Ultimate Warrior. Hur detta gick ber jag att få återkomma till.

Detta är också den sista galan som kommenteras av det klassiska teamet Gorilla Monsoon och Jesse ”The Body” Ventura. Intervjuandet sköts av ”Mean” Gene Okerlund och reporter ”på golvet” var Sean Mooney. Eftersom vi är i Kanada så inleds galan med den kanadensiska nationalsången, framförd av Robert Goulet. Dessutom medverkar komikern Steve Allen i ett par sketcher.


Så till matcherna. Det kan kanske vara på sin plats att påminna om att betygssystemet jag använder mig av är högst personligt enbart baseras på hur underhållande jag tycker matchen är.

Koko B. Ware vs ”The Model” Rick Martel

Jag gillar faktiskt Rick Martels badguygimmick Han är för mig urtypen för en arrogant bad guy. Vad Koko B Ware är urtypen för vet jag inte men någon favorit är han inte. Martel var dock inte bara en kille med en bra gimmick utan också en bra brottare så matchen får därför en trea. Martel vinner.

Demolition vs The Colossal Connection (c) (w/ Bobby Heenan) i en match om tag-teambältet

The Colossal Connection bestod av Haku och Andre the Giant. Eller snarare endast Haku, eftersom Andre vid denna tid knappt kunde röra sig. Haku brottas mot Demolition och förlorar. Efter matchen blir Andre good guy genom att spöa upp Bobby Heenan. Detta var Andres sista Wrestlemaniaframträdande och han avled knappt tre år senare, den 27 januari 1993. Matchen då? En tvåa får den.

Hercules vs Earthquake (w/ Jimmy Hart)

Earthquake är en fet kille i blå brottardräkt som möter kylskåpet Hercules. En lite för lång match för att vara en squashmatch men väldigt nära. Earthquake vinner och matchen får en etta.


Brutus ”The Barber” Beefcake vs Mr.Perfect (w/ The Genius)

Mr.Perfect var en av de mest talangfulla brottarna vid denna tid. Tyvärr får han här gå en match mot den stele Beefcake. Han lyckas dock pressa ur en halvhyfsad match ur den gode barberaren. Beefcake får vinna och matchen får en tvåa.

Bad News Brown vs ”Hot Rod” Roddy Piper

Piper har målat halva kroppen svart av någon anledning, enligt kommentatorerna för att psyka den färgade Brown. Jag bryr mig inte, och bryr mig ännu mindre om en match som slutar med att bäge brottarna räknas ut. En etta.

The Bolsheviks vs The Hart Foundation

Först skojar Steve Allen med The Bolsheviks. Sedan får kanadensarna Hart Foundation visa för sin hemmapublik att de minsann är lika goda kommunistbetvingare som grannarna i söder genom att besegra dem i en squashmatch. Och sådana betygsätter jag som bekant inte.

Tito Santana vs The Barbarian

Tito Santana är en av de brottare som helt enkelt inte når upp till gammal god standard. Här blir han kanonmat åt The Barbarian. Matchen får en tvåa.

Dusty Rhodes & Sapphire (w/ Miss Elizabeth) vs ”Macho King” Randy Savage & Sensational Queen Sherri

Dusty Rhodes hade varit brottare och bokare för WWF:s konkurrent NWA. När han beslöt sig för att hoppa över till WWF gjorde Vince McMahon allt för att förödmjuka honom. Rhodes fick ha på sig en gulprickig dräkt och fick som manager Sapphire, en överviktig, medelåders svart kvinna, också hon klädd i chict gulprickig outfit. Sen fick han i och för sig fejda mot Randy Savage. Dock fick han ingen singelmatch mot honom på Wrestlemania utan fick gå historiens första mixed tag-match mot Savage och Sherri. Med tanke på detta borde detta vara en usel match. Men faktum är att nånting gör den underhållande. Jag vet inte om det var tänkt som en komedimatch, men det blev det. Och matchen, som de gulprickiga vinner får en trea för komikens skull.

The Orient Express (w/ Mr.Fuji) vs The Rockers

Detta kunde ha blivit en riktigt underhållande match. Tyvärr förlorar Rockers på en uträkning och eftersom jag inte gillar sådana avslut får matchen en tvåa.

”Hacksaw” Jim Duggan vs Dino Bravo

Amerikanen Duggan möter kanadensaren Bravo i Kanada och försöker få publiken med sig genom att hojta ”USA! USA!”. Särskilt smart har dock aldrig Duggan framstått som. Han vinner dock den här trista historien som även den får en tvåa.

Jake ”The Snake” Robets vs ”Million Dollar Man” Ted DiBiase (w/ Virgil)

Detta kunde lätt ha blivit galans match om det inte hade varit för en av alla dessa uträkningar. DiBiase vinner denna match som får en trea. Ett riktigt avslut och matchen hade blivit en fyra.

Bigg Boss Man vs Akeem (w/ Slick)

The Twin Towers har alltså splittrats och Big Boss Man blivit good guy. Nu ska de mötas i en episk konfrontation som...nej då, Big Boss Man vinner på en tid under två minuter. Ytterligare en tvåa

”Ravishing” Rick Rude vs ”Superfly” Jimmy Snuka

Rude vinner. En tvåa. Suck.

Ultimate Warrior (interkontinentalmästare) vs Hulk Hogan (WWF-mästare) i en match om bägge bältena

Att hela galan är byggd på denna match har märkts ganska tydligt, då den här matchen är den enda som i mitt tycke håller Wrestlemania-klass på den här galan. Denna match innebar ett avsteg från WWF:s normala bokning. Istället för att låta Warrior bli bad guy inför den här matchen behöll de honom som good guy. Detta, i kombination med hans popularitet (han var nästan lika poppis som Hogan) gjorde att man skapade en verklig känsla av att vem som helst kunde vinna. Detta gjorde också att atmosfären i den här matchen blev riktigt speciell, med en publik på nästan 70.000 som jublade åt bägge brottarna. Brottningsmässigt är denna match kanske inte värd mer än en trea, men med atmosfären inräknad får den en fyra. Matchen vanns av Warrior, och detta var första gången som Hogan blivit besegrad utan ”fusk” sedan han vunnit bältet första gången 1984. Efter matchen lämnar Hogan symboliskt över bältet till Warrior och fyrverkerier briserar i Skydome (också det första gången i Wrestlemaniahistorien!). Stafettpinnen var överlämnad och Hogans tid som toppnamn i WWF var över…eller var den det? Fortsättning följer!

Wrestlemania V

Vi skriver den 2 april 1989 och är därmed framme vid 1980-talets sista Wrestlemania. Den hölls liksom föregångaren i Trump Plaza Hotel and Casino i Atlantic City. Det är hittills enda gången två Wrestlemania i rad har hållits i samma arena och anledningen till det kan jag bara spekulera i. Kanske har Donald Trump ett wrestlingintresse (han har ju t.ex stulit Vince McMahons replik ”You’re fired” och gjort den allmänt känd) eller så fick WWF bara ett bra paketpris. Hursomhelst är vi tillbaks i Atlantic City för Wrestlemania V.

Nu har Wrestlemania fått den form jag känner igen från mina första år som wrestlingintresserad. Numera får man se alla brottare gå till ringen och de flesta har dessutom sin egen musik. Borta är alla gästtidtagare , -domare, -presentatörer och annat tjafs. De enda kändisar som medverkar är Run DMC som framför en Wrestlemaniarap och Morton Downey Jr, en för mig totalt okänd talkshowvärd som är med i en Pipers Pit (ett intervjusegment med Rowdy Roddy Piper). Dessutom sitter Donald Trump givetvis vid ringside, men han medverkar inte aktivt. Wrestlemania V är också med sina 219 minuter den dittills längsta Wrestlemania-galan, ett rekord som skulle stå sig till 2001.

Galan inleds med att ”America the Beautiful” sjungs av…Rockin’ Robin, dåvarande dam-mästare. ”Sjunga” är kanske att ta i förresten, hennes röst är väl inte riktigt i Aretha Franklin-klass, utan snarare i Midi, Maxi och Efti-klass. Jesse ”The Body” Ventura (som kommenterar tillsammans med Gorilla Monsoon) blir min nya kommentatorfavorit genom att utbrista ”Dont give up your wrestling career” efter att sången är avslutad. För intervjuerna svarar denna gång Lord Alfred Hayes, som inte alls är i ”Mean” Gene Okerlunds klass.

Så till matcherna:

King Haku (w/ Bobby Heenan) vs Hercules
Tydligen brottades Hercules som good guy också, något jag hade glömt. I denna match möter han Haku som fått överta Harley Races gimmick. Ingen av brottarna har dock fått överta Harley Races talang så därför får den här trista matchen, som Hercules vinner, en tvåa.

The Twin Towers (w/ Slick) vs The Rockers

Minns ni One Man Gang från Wrestlemania IV? Nu har han bytt gimmick till Akeem, the African Dream, vilket innebär att han har en poncho och en stickad hatt på sig till ringen och en blå kroppstrumpa med den afrikanska kontinenten påtryckt. Han är dck fortfarande fet och dessutom är han vitare än Michael Bolton. Hans tag-teampartner är Big Boss Man som är en ond fängelsevakt. Det som räddar denna match är alltså The Rockers, ett team som innehåller en riktig wrestlinglegend (och dessutom den enda WWF-brottare som fortfarande är aktiv) nämligen Shawn Michaels. The Rockers räddar trots förlusten matchen till en trea.

Brutus ”The Barber” Beefcake vs ”Million Dollar Man” Ted DiBiase (w/ Virgil)

Bägge brottarna blir uträknade och matchen blir alltså oavgjord. En tvåa får den.

The Bushwhackers vs The Fabulous Rougeaus (w/ Jimmy Hart)

De mer barnvänliga karaktärerna börjar göra sitt intåg i WWF nu. The Fabulous Rogeaus är bra brottare, men mot skojteamet Bushwhackers spelar det ingen roll. Bushwhackers vinner, slickar Seaan Mooney i ansiktet och barnen är nöjda. Jag är mindre nöjd och ger matchen en svag tvåa.

Mr.Perfect vs The Blue Blazer

Två kanonbrottare gör Wrestlemania-debut. Mr.Perfect känner nog de flesta till och Blue Blazer är förstås Owen Hart. De har en fartfylld, teknisk och mycket underhållande match. Tyvärr är den väldigt kort, drygt fem och en halv minut, och matchen får därför ”bara” en fyra. Det är stor tragik att bägge två inte finns bland oss längre.

Demolition (c) vs Powers of Pain and Mr.Fuji i en handikappmatch om Tag-team bältena.

Historien är att Mr.Fuji varit Demolitions manager men vänt sig mot dem och blivit Powers of Pains manager istället. Demolition beåller dock bältet i en helt ok match som får en trea.

Ronnie Garvin vs Dino Bravo (w/ Frenchy Martin)

Två halvkassa brottare i en match som man glömt bort timmen efter man sett den. En tvåa.

Strike Force vs The Brainbusters

Den här matchen är intressant av två anledningar. Dels är Brainbusters Arn Andersson och Tully Blanchard, 2/4 av original- Four Horsemen i deras enda Wrestlemaniaframträdande och dels är detta matchen där Rick Martel blir badguy efter att ha lämnat Tito Santana i sticket. Matchen är också helt ok, och får en trea.

Andre the Giant (w/ Bobby Heenan) vs Jake ”the Snake” Roberts

Nej, Andre kunde inte brottas vid denna tidpunkt. Jake vinner på DQ och matchen får en etta.

Honkt Tonk Man & Greg ”The Hammer” Valentine (w/ Jimmy Hart) vs The Hart Foundation

(Detta var innan Honky Tonk och Valentine började kalla sig Rythm and Blues.)

Hart Foundation är numera good-guys och får äntligen gå en normal tagmatch på Wrestlemania. De vinner en ok match som får en trea i betyg.

”Ravishing” Rick Rude (w/ Bobby Heenan) vs The Ultimate Warrior (c) i en match om interkontinentalbältet.

Ultimate Warrior var förbundets snabbast växande stjärna (då talar jag rent populritetsmässgit och inte om ryssfemmorna) och Rick Rude är en mycket underhållande karaktär. Brottningsmässigt däremot är ingen av dem jätteroliga att se på. Det blir dock en trea till denna match som Rude vinner (efter inblandning från Heenan) Rude ny interkontinentalmästare.

”Hacksaw” Jim Duggan vs Bad News Brown

En no-contest eftersom de börjar puckla på varandra med otillåtna objekt. Jag gillar inte matcher utan resultat och jag gillar inte Hacksaw. En etta.

The Red Rooster vs Bobby Heenan

En man med en av tidernas sämsta gimmicks (killen är alltså en tuppman) mot en manager. Kanske var den roligare om man var engagerad i fejden. Detta är en squashmatch och jag betygsätter som bekant inte sådana. Tuppmannen vinner.

Hulk Hogan vs ”Macho Man” Randy Savage (c) i en match om WWF-bältet. Miss Elizabeth är med i neutral ringhörna.

Som jag skrev om i min recension av Wrestlemania IV så behövde man en anledning för Hogan att få en titelmatch. Detta löste man genom att låta Macho Man bli svartsjuk på Hogan över Miss Elizabeth och därmed bli en bad guy. Konceptet ”Hogans bäste vän förråder honom” hade använts förut (och skulle användas igen) men här fungerar det riktigt bra, kanske för att Macho Man var svartsjuk i verkligheten också. Denna match har ett trovärdigt upplägg, bra ringpsykologi och rikitgt bra atmosfär. Både Hogan och Savage var på topp rent fysiskt här och Hogan gör faktiskt en riktigt bra match rent brottningsmässigt, kanske rent av den bästa i karriären. Savage vs Hogan var en stor match som numera blivit lite bortglömd i skuggan av Hogans matcher mot Andre the Giant och Ultimate Warrior. Jag vill återupprätta denna match genom att ge den Wrestlemaniahistoriens allra första femma. Hogan vinner och är ny mästare.