Wrestlemania 2000

Nej, detta är ingen science fiction-recension från ett påhittat Wrestlemania från år 3984, utan den sextonde Wrestlemania-galan hade detta namn. Året var, som alla förstår, 2000 och den siffran tyckte man utstrålade så mycket framtid och modernitet att man helt enkelt tog med årtalet i namnet. (Det hade i och för sig siffran 2000 gjort sedan typ 1980, men det är en annan diskussion)

Vi skriver alltså den 2 april 2000 och platsen är Arrowhead Pond i Anaheim, för andra gången på fyra år (Wrestlemania XII hölls också där). Denna gala var återigen av det längre slaget då man gick från galor runt 160 minuter vilket hade varit standard de senaste åren, till en gala runt 200 minuter. Detta är också den första Wrestlemania-galan med de numera klassiska svarta ringrepen.

Galan inleds med att WWF:s egen Lilian Garcia sjunger den amerikanska nationalsången. Jim Ross och Jerry ”the King” Lawler kommenterar.

Så till matcherna:

D´lo Brown & The Godfather ( w/ Ice T & ”ho´s”) vs Big Boss Man & Bull Buchanan
Godfather är alltså en brottare med en pimpgimmick. Det är dock inte hans första Wrestlemaniaframträdande, eftersom han hade en run-in i maineventet på Wrestlemania VIII (som Papa Shango). Ice T är rapparen och D´lo är…tja D´lo. De möter Big Boss Man (som tydligen överlevde hängningen på Wrestlemania XV) och Bull Buchanan. Bill och Bull vinner matchen som får en tvåa.

15-minute hardcore battle royal med Crash Holly(c), Tazz, Viscera,Joey Abs, Rodney, Pete Gas, TAKA Michinoku, Funaki, Headbanger Thrasher, Headbanger Mosh, Faarooq och Bradshaw om WWF:s hardcoretitel.

Denna match tar slut efter femton minuter, och titeln kan byta ägare hur många gånger som helst under denna tid. Det sker 10 gånger. Jag betygsätter som bekant inte battle royals. Hardcore Holy är hursomhelst mästare när spektaklet är över.

T & A (w/ Trish Stratus) vs Al Snow & Steve Blackman (w/ Chester McCheeserton)

Vitsige Vince har alltså parat ihop Test och Albert och gett dem namnet T&A. Tits & Ass alltså. Hihihihihi. Sen har han gett dem Trish Stratus som manager (en kvinna som faktiskt skulle bli mycket mer än den bimbo hon startade som) För er som undrar vem Chester McCheeserton är så är det en dvårg i en ostdräkt. Nej jag drack inte whisky under matchen utan det är den tragiska sanningen. Matchen då? Jodå, en hyfsad match som Test och Albert vinner. En tvåa.

The Hardy Boyz vs Edge & Christian vs The Dudley Boyz (c) i en stegmatch om WWF:s tag team-titel

När Mick Foley lät sig kastas ner från buren i HIAC-matchen på King of the Ring 1998 startade han en trend. Dessa tre tag team spädde på den trenden med galna stunts, en trend som inte bara förkortat karriären för många brottare utan den har fått en ny generation brottare att tro att wrestling är något slags rytmisk sportgymnastik där flest volter vinner. Icke desto mindre, dessa herrar är faktiskt ganska underhållande. En stark trea blir det. E&C vinner.

Terri Runnels ( w/ Fabulous Moolah) vs The Kat (w/ Mae Young)

Jag orkar fan inte. En etta.


Too Cool & Chyna vs The Radicalz

Jag hade glömt hur häftig bokstaven z var runt milennieskiftet. Nåväl, detta är debuten för en av världens bästa brottare med en stor grepparsenal och en bra psykologi i brottningen. Tyvärr fick han aldrig någon vidare push i WWF. Jag talar naturligtvis om Scotty 2 Hotty. The Radicalz består visst av några som heter Dean Malenko, Eddie Guerrero och Perry Saturn, vilka förstås är glorifierade jobbers som här får ta del av Scottys härliga teknik och karisma.

Skämt å sido, detta är debuten för Guerrero och Malenko,två av de bästa brottarna WWF haft i sin roster. Malenko fick aldrig någon vidare push men Guerrero skulle bli en av WWF/E:s största stjärnor innan han gick bort aldeles för tidigt 2005.

Denna match är en komedimatch, men som sådan är den ganska underhållande. Värt att notera är också att Chyna gort ganska många plastikoperationer och här ser hon nästan kvinnlig ut. Hon får dessutom vinna matchen som får en trea.

Chris Benoit vs Chris Jericho vs Kurt Angle (c) i en “dubbelmatch” om WWF:s europatitel samt interkontinentaltitel

Kurt Angle höll alltså bägge bältena och första fallet gällde interkontinentaltiteln och andra europatiteln.

Två av mina absoluta favoritbrottare, Kurt Angle och Chris Benoit, gör sina Wrestlemania-debuter här. Kan det bli annat än en kanonmatch? Ja, faktiskt. Jag vet inte om det är för att det är en triple threat-match (alltså en match med tre brottare inblandade) eller för att det beror på att brottarna inte lärt sig ”WWF-stilen” än (Angle var ju faktiskt ganska grön som brottare här, han hade gort sin WWF-debut bara några månader tidigare) men det klickar inte riktigt. Benoit och Jericho vinner varsitt fall och varsitt bälte och matchen får, visserligen en stark sådan men ändå, bara en trea.

Rikishi & Kane (w/ Paul Bearer) vs X-pac & Road Dogg (w/ Tori)

X-Pac och Road Dogg var vad som var kvar av Degeneration X vid denna tid. Kane var ointressant redan här och matchen, som vinns av Kane och Rikishi får en tvåa.

Big Show (w/ Shane McMahon vs Mick Foley (w/ Linda McMahon) vs The Rock (w/ Vince McMahon) vs Triple H (c) (w/ Stephanie McMahon) i en match om WWF-titeln.

Detta var första gången som WWF-titeln försvarades i en match med fler än två deltagare på en Wrestlemania-gala. Matchen var en eliminationsmatch, vilket betydde att alla brottare var tvungen att bli besegrade på fall eller efter att ha gett upp. Vinnaren är Triple H som vinner efter att Vince McMahon blivit bad guy och slagit Rock i huvudet med en stol. Triple H blev därmed den första bad guy att vinna en huvudmatch på en Wrestlemania-gala. Matchen är dock ganska underhållande och får en fyra.

Det mest imponerande med denna Wrestlemania-gala är att WWF lyckades få ihop en så pass bra gala trots att två av deras största stjärnor, ”Stone Cold” Steve Austin och The Undertaker, var skadade och inte deltog. Att man faktiskt inte känner att man saknar dem på den här galan visar dels på vilket djup WWF:s roster hade och dels hur bra de lyckades boka nya stjärnor. Ganska långt ifrån våra dagar då man gör tvärtemot, det vill säga försöker locka gårdagens stjärnor att gå matcher på Wrestlemania. Denna gala är hursomhelst en bra gala, ja faktiskt en betydligt roligare gala än Wrestlemania XV. Se och lär, WWE!

Wrestlemania XV

Det har visst gått nästan en månad sen jag skrev om Wrestlemania XIV så det är hög tid att dela med mig av mina tankar om Wrestlemania XV. Galan, som gick av stapeln den 28 mars 1999 i First Union Center i Philadelphia, borde vara en toppgala då den hölls under Attitudeerans glansperiod. Det är den dock inte. Varför ska jag återkomma till senare.

Efter introvideon som fokuserar på Wrestlemanias historiska status så får vi för första gången sedan Wrestlemania XI höra ”America the beautiful”. Denna gång framförs den av Boyz II Men. Kommentatorer för galan är Michael Cole och Jerry ”the King” Lawler. Cole ersätts dock av Jim Ross under huvudmatchen.


Så över till matcherna:

Al Snow vs Hardcore Holly vs Billy Gunn (c) i en match om WWF:s hardcorebälte

Hardcorebältet är ytterligare ett I den myriad av titlar som dök upp i WWF under denna period.Matchen, som inte känns speciellt hardcore, vinns av Hardcore Holly, som i sann bad guy-anda knockar Billy Gunn bakifrån. Matchen får en trea.

D-lo Brown & Test (w/ Ivory) vs Owen Hart & Jeff Jarrett (c) (w/ Debra) i en match om WWF:s tag team-titeln

D-lo och Test hade vunnit en battle royal vilket gav dem en chans på tag team-titeln. En helt ok match som Hart och Jarrett vinner. En trea för Owen Harts sista Wrestlemaniaframträdande (Owen dog två månader senare).

Bart Gunn vs Butterbean

Detta var en ”Brawl for all” match, det vill säga en inte på förhand uppgjord boxningsmatch. Bart Gunn skulle enligt uppgift få en stor push om han vunnit denna match. Istället blev han knockad på 35 sekunder. En tvåa får matchen på grund av underhållningsvärdet.

Mankind vs The Big Show

Vinnaren av denna match skulle bli domare i huvudmatchen. Big Show, som aldrig bokats som någon Nobelpristagare, lyckas bli diskvalificerad, vilket renderar i en utskällning från Vince McMahon. Big Show slår ner Vince och blir good guy på köpet. Matchen får en tvåa

Val Venis vs Ken Shamrock vs Golddust (w/ Ryan Shamrock & The Blue Meanie) vs Road Dogg (c) i en match om interkontinentalbältet

Road Dogg kommer ut först och det slår mig hur populär han är. Han var förmodligen trea bakom Rock och Austin vid denna period. Jag undrar hur han lyckats bli så bortglömd?

Matchen i sig är ganska underhållande och Road Dogg vinner den. En trea

Triple H vs Kane

Detta är en match om Chynas gunst, om jag förstod saken rätt. Varför man vill ha Chynas gunst förstår jag däremot inte. Hursomhelt dyker nämnda kvinna (nåja) upp och hjälper Triple H vinna mot Kane. HHH och Chyna återförenas och inte ett öga är torrt. Matchen då? En tvåa.

Tori vs Sable (c) i en match om kvinnobältet

I den här matche medverkar en person som får Chyna att se riktigt kvinnlig ut. Nej, jag talar förstås inte om Sable eller Tori utan den debuterande Nicole Bass. Hon visar sig vara Sables livvakt och hjäler henne vinna denna match. Hon ser dock ut som en transvestit. Matchen? En tvåa blir det.

X-pac vs Shane McMahon (w/ Test) i en match om Europabältet

Som vanligt är ingen av brottarna européer. Shane vinner dock matchen efter att Triple H och Chyna blandat sig i matchen och attackerat X-pac. Triple H skulle bli bad guy, och detta skulle bli början på hans ”The Game”-karaktär. X-Pac skulle senare ligga med Chyna. Olika faller ödets lotter alltså. Matchen får en trea.

The Undertaker (w/ Paul Bearer) vs Big Boss Man

Matchen är en Hell in a Cell-match (alltså en modiferad burmatch) och är fortfarande den sämsta HIAC-matchen som har förekommit. Undertaker var bad guy med nån slags satanist-gimmick här. En dålig match, men ett spektakulärt slut där Bossman ”hängs” från buren som hissas upp. Taker vinner såklart och matchen får en tvåa.

Undertakers entrance-barometer

Taker hade som sagt en lite annorlunda gimmick. Borta var det mesta av den klassiska entrén. Istället bara blått ljus och en Undertaker i cape som går mot ringen. Två urnor blir det.

”Stone Cold” Steve Austin vs The Rock (c) i en match om WWF-titeln

Huvudmatchen mellan WWF:s två absolut största namn vid denna tid. Det har nog inte framkommit rikigt men faktum är att stora delar av galan var fokuserad på denna match och vem som skulle döma den. Det slutade med att dåvarande WWF-kommisionären Shawn Michaels kommer in och låter en vanlig WWF-domare döma den.

Matchen som sådan är ganska ordinär, med ett par domarbumps (vilket slutar med att Mankind kommer in för sista räkningeen) och en del fightande i publiken. Austin vinner, tar titeln och matchen får en trea.

Nu när ni läst mina betyg kanske ni ser problemet med galan. Trots att den äger rum under WWF:s storhetstid så känns galan ganska slätstruken. Ingen match är förvisso jättedålig men ingen match är speciellt bra heller. Detta gör att galan känns som ett stort ”jaha”. Synd!