Wrestlemania XIV

Vi far till Boston, staden som naturligtvis aldrig har hört talas om bostongurka, för den fjortonde upplagan av Wrestlemania. Galan gick av stapeln den 29 mars 1998 i Fleet Center.

Innan galan börjar visas (som vanligt numera) en video som hyllar Wrestlemania som tradition. Eftersom vi nu definitivt är inne i ”Attitude”-eran så handlar videon om de ”män som bryter traditioner nu blir en del av en större tradition”. Visst är det högtravande, men det ger en känsla av att Wrestlemania är något speciellt. Detta är den första galan som använder sig av den mörkare färgkombinationen, med en svart-vit ring och röda ringrep. På ringen finns en ”Attiude”-WWF-logga men denna är förstås censurerad på min DVD-utgåva.

Detta är första Wrestlemania-galan som kommenteras av det numera klassiska paret Jim ”JR” Ross och Jerry ”the King” Lawler. Ingen ”America the beautiful” (även om jag minns att det gjordes en horribel numetal-version på gratisprogrammet inför Wrestlemania som finns med på min VHS-kopia).

Till matcherna:

15 team Battle Royal

Nej jag tanker inte räkna upp alla 15 tagteamen som är med här. Ni behöver bara veta att LOD 2000 (som är Legion of Doom i ännu större axelskydd än tidigare) vinner matchen och att de hade den (dåförtiden) charmerande Sunny som manager. Battle royals är svåra att betygsätta då de mest urartar till kaos, speciellt i detta fall då 30 brottare samtidigt är inne i ringen. En tvåa får den dock för att den påminde mig om att Tammy Sytch såg bra ut en gång i tiden.

Aguilla vs TAKA Michinoku (c) i en match om WWF:s lätt tungviktsbälte

Nej WWF har aldrig haft en massa viktklasser. Egentligen har de väl haft två som mest; tungvikt och lätt tungvikt/cruiservikt. Man kan gissa att detta var som ett svar på WCW:s ibland ganska lyckade satsning på lite lättare brottare. Detta är en bra lättviktsmatch som är snabb och ibland ganska akrobatisk. Någon större psykologi är det dock inte fråga om och matchen känns aningen för kort. Matchen får dock en stark trea för att den känns rätt fräsch. TAKA vinner.

Owen Hart vs HHH (c) (w/ Chyna) i en match om WWF:s Europatitel.

Ytterligare en ny titel. Att titeln är en Europatitel ska ni inte bry er om eftersom det inte fanns något krav på att brottarna skulle vara europeiska och ingen av deltagarna i denna match är det heller. Dock så var den första mästaren europé (British Bulldog) och han vann även titeln i en Monday Night RAW från Berlin. Men i denna match är det två kanadensare som möts. Matchen är helt ok och avslutas genom att Chyna blandar sig i leken. Triple H behåller titeln och matchen får en trea.

Marc Mero & Sable vs The artist formetly known as Goldust & Luna

Detta är en mixed-tag match vilket innebär att männen bara får brottas med varandra och kvinnorna bara med varandra. Detta är, till skillnad från de andra mixed-tag matcherna i Wrestlemania-historien inte en förlängning av en fejd mellan männen utan huvudpersonen här är Sable. Med ”Attitude”-eran så kom de s.k. divorna (vilket är WWF/E:s namn på silikonförbättrade pin-uptjejer som brottas) och Sable var en av de första. Matchen handlar om henne och hon får förstås stöst jubel för varje taffligt grepp hon utför. Man tycker riktigt synd om Marc Mero som faktiskt gör en riktig hyfsad match men till skillnad från Sable så får han knappt några reaktioner. Matchen vinns av Sable & Mero (men Sable är den som gör avslutningsgreppet) och matchen får en tvåa.

Ken Shamrock vs The Rock (c) i en match om WWF:s interkontinentalbälte

Här börjar The Rocks gimmick ta form. Han ställs här mot Ken Shamrock i en konstig match. Shamrock vinner på ett anklelock men vägrar släppa så att matchen till slut tilldöms Rock. Det är möjligt att man ska känna till fejden bättre för att förstå bakgrunden men i mina ögon ser Shamrock bara korkad ut. Och korkade matcher gillar jag inte. En tvåa.

Catcus Jack & Chainsaw Charlie vs The New Age Outlaws (c) i en containermatch om tagteamtiteln

Chainsaw Chatlie är Terry Funk. Detta ska enligt Foley inte ha varit något korkat forsook av WWF:s författare att ge Funk en “tuff” gimmick utan det var Funks egen idé. Containermatchen går alltså ut på att man ska stoppa bägge sina motståndare i en container för att vinna matchen. Mest går det ut på att Foley och Funk slår sig i huvudet på olika sätt. Till slut vinner de dock matchen efter att ha tumlat runt backstage. En trea för underhållningsvärdet att se Terry Funk vinna matchen med hjälp av en gaffeltruck (!).

Undertaker vs Kane (w/ Paul Bearer)

Jag har i andra sammanhang förklarat att Kane har varit ointressant större delen av sin karriär. Detta är dock den tid då hans gimmick som Undertakers yngre bror ute efter hämnd kändes spännande och fräsch och matchen var nog en av de mest emotsedda på denna Wrestlemania-gala. Bokingen och publiken gör att denna match faktiskt blir ganska underhållande. Undertaker vinner såklart och matchen får en trea.

Undertakers entrance-barometer

Nu börjar det likna något! Här har vi det mesta som en riktigt maffig Taker-entrance ska innehålla. Röken finns där och likaså pyro- och ljuseffekterna. Dessutom, för första gången i Wrestlemaniasammanhang, medverkar druiderna. Först spelas Orffs ”O fortuna” och sedan Undertakers theme när Taker själv skrider ner till ringen. Fyra urnor blir det för denna entré.

”Stone Cold” Steve Austin vs Shawn Michaels (c) (w/ Mike Tyson) i en match om WWF-bältet

Detta är matchen som defintivt skulle bli starten på Austins era och WWF:s andra guldålder. Om Bret Hart överlämnade stafettpinnen på Wrestlemania 13 så lämnar Shawn Michaels över medaljen här. Austin tar titeln och detta skulle bli inledningen på en av de (om inte den) bästa fejderna i wrestlinghistorien, nämligen Steve Austin mot förbundets ägare Vince McMahon.

Matchen i sig är svårbedömd. De första tio minuterna känns matchen som en klar fyra men på grund av Michaels allvarliga ryggskada (han skulle inte brottas på över fyra år efter denna match) så tappar matchen betydligt i tempo efter ett tag. Rent insatsmässigt vill man ge matchen en fyra på grund av att Michaels faktiskt fullföljer den men underhållningsmässigt når den inte upp till mer än en trea. Dock, som den historiska match detta faktiskt är blir det en svag fyra för denna match.


Wrestlemania XIV är en gala som de flesta nutida wrestlingfans förmodligen skulle kunna se utan att den känns gammal. De flesta brottarna på denna gala är aktiva än idag och brottningen påminner också mycket om den brottning WWE visar upp idag. Detta är en gala som trots att den är nioår gammal känns förvånansvärt modern. Huruvida det betyder att WWF var före sin tid eller om WWF/E:s produkt stagnera får någon annan bedöma. Matchkvalitén är jämn, och även om det inte finns några toppmatcher på den här galan så finns det heller inga riktiga bottennapp. En helt OK Wrestlemania således.

Wrestlemania 13

”The Windy City” och The Rosemont Horizon var platsen för Wrestlemania 13. Galan hölls den 23 mars 1997 och var den första hela Wrestlemania-galan I Chicago. Mittpartiet av Wrestlemania 2 hölls i samma arena och kalenderbitare har redan noterat att dessa två galor var de dittills enda med arabiska siffror i namnet. (Den första Wrestlemania-galan hade ju varken romerska eller arabiska siffror i namnet). Därmed bröt man med en tioårig tradition.

Traditionsbrott var något man sysslade friskt med i WWF vid denna tid, då man var mitt inne i den process som skulle förvandla wrestlingen i WWF från barnvänlig familjeunderhållning till en vuxnare produkt. Om Wrestlemania XII låg precis innan ”Attitude”-erans början så är Wrestlemania 13 en gala där man definitivt anar vad som skulle komma. Här är alla ”Attitude”-erans största namn närvarande (även om vissa av dem inte har de gimmickar med vilka de skulle slå igenom) och här blir även wrestlingen något stiffare och våldsammare än vad man var van vid.

Återigen har man skippat en öppningsceremoni med nationalsång/America the Beautiful till förmån för ett videomontage där man framhåller Wrestlemania-galornas historiska betydelse för WWF (något man även gjorde på Wrestlemania XII). Kommenterar gör Vince McMahon, Jerry ”the King” Lawler och, för första gången sedan Wrestlemania IX, Jim ”J.R” Ross.


Så till matcherna:

The Headbangers vs The Goodwins vs The New Blackjacks vs Doug Furnas & Phil LaFon i en utslagningsmatch

När en av medlemmarna i tag-teamet förlorat så är teamet utslaget. Vinnarna är de som har bägge medlemmarna kvar när alla andra tagteam blivit utslagna.

Headbangers känns som en ECW-ripoff. Goodwins är Hilbilly Jim-kloner och Furnas & LaFon känns som rätt menlösa good guys. Roligast är New Blackjacks, som förutom att de ser ut som Stan Hansens oäkta söner också har ”Hawk” Bradshaw. Som ser skulle bli mer känd som ena halvan av APA och ännu mer känd som JBL. Matchen i sig är en underhållande tagmatch som Hedbangers vinner. Matchen får en trea av mig.

The Sultan (w/ The Iron Sheik & Bob Backlund) vs Rocky Maivia (c) i en match om interkontinentalbältet.

Rocky Maivia är alltså The Rock innan han blev The Rock. Här går han en halvtrist match mot The Sultan, som senare skulle bli mer känd som Rikishi. Matchen vinns av Rocky, som dock sendan får dyngstryk av Sultan, Sheik och Backlund men räddas av pappa Rocky Johnson. Matchen får en tvåa.

…och The Rock skulle aldrig behöva ta farsan till hjälp,


Golddust (w/Marlena) vs Hunter Hearst Helmsley (w/ Chyna)

Här har alltså Hunter fått sällskap av den okvinnligaste kvinnan sen Maurit Paulsen, Chyna. Varje gång ni ser HHH skryta om alla kvinnor han drar till sig ska ni tänka på att de hade ett förhållande. DET är otäckt. Matchen mot den något kvinnligare Golddust är dock riktigt underhållande och får en trea. Hunter vinner med en Pedigree för första men sannerligen inte sista gången på en Wrestlemania-gala.

Mankind & Vader (w/ Paul Bearer) vs Owen Hart & British Bulldog i en match om tagteam-bältena

Machen handlar förstås rätt mcyket om skillnaden i storlek mellan framförallt Vader och Owen Hart. En ganska ok match som tyvärr avslutas med att bägge teamen räknas ut. En tvåa blir det.

Bret ”the Hitman” Hart vs ”Stone Cold” Steve Austin i en submission-match.

Egentligen är det väl mer en “I Quit”-match eftersom det uppenbarligen är fråga om att få motståndaren att saga “I Quit”. Ken Shamrock är gästdomare.

Detta är matchen som , möjligen i konkurrens med matchen i Montreal några månader senare, symboliserar ”Attitude”-erans födelse. Detta är matchen då Steve Austin gick från att vara en populär brottare till en legend. Matchen är lysande bokad. Bret Hart kommer in som fansens favorit och Steve Austin kommer in till en mixad reaktion. När matchen är slut är Bret Hart bad guy och Austin hjälten. Matchen vinns av Bret men Austin vinner publikens hjärtan efter att ha vägrat säga I quit utan istället svimmat av smärta. Matchen har av vissa utnämnts till WWF:s bästa genom tiderna. Det är den inte (jag håller fortfarande Kurt Angle vs Chris Benoit från Royal Rumble som den bästa) men det är den klart bästa brawl jag sett. En fantastisk match med två brottare som kan berätta en historia. Bret Hart gör sin sista Wrestlemaniamatch och allt annat än en femma vore ett underbetyg.

Legon of Doom & Ahmed Johnson vs Nation of Domination i en “Chicago street fight”

Det här känns som en ECW-ripoff, och dessutom som en dålig sådan. Sex man i ringen med en massa tillhyggen gör att det blir omöjligt att följa ”matchen”. Kaoset får dock en tvåa. Mitt i all röra lyckas tydligen Animal få Crush ur Nation of Domination på fall.

Undertaker vs ”Sycho” Sid (c) i en match om WWF-titeln

Minns ni mandelkubben Sid Justice från Wrestlemania VIII? På grund av att Shawn Michaels blivit skadad/ ”tappat leendet”/ inte ville förlora mot Bret Hart så fick WWF panik och beslöt att göra ”Sycho” Sid till WWF-mästare. Michaels är dock med och kommenterar matchen. Sid möter Undertaker och ni som kan er Wrestlemaniahistoria vet att Undertaker förstås vinner. Matchen i sig blir inte bättre av att Bret Hart springer in och blandar sig i inte mindre än tre (!) gånger. Matchen får en tvåa.

Och nu:

Undertakers entrance-barometer

Återigen så kör de en ganska normal Taker-entrance med rök och blått ljus. Tre urnor blir det.


Wrestlemania 13 är en helt ok gala. Bäst är förstås matchen Austin vs Hart men den här galan har fler matcher som är underhållande. Framför allt saknas de riktiga bottennappen (Bam Bam vs Taylor, någon?). Något som lyfter denna gala är den fantastiska Chicagopubliken. Sammanfattningsvis en bra gala med en av de bästa matcherna som WWF bokat.