Wrestlemania XI

Den elfte upplagan av Wrestlemania hölls den 2 april 1995 i Hartford Civic Center i Conneticut. Det är den hittills enda Wrestlemania-galan som hållits i samma stat som WWF/E:s högkvarter, nämligen Connecticut. Det är en, i Wrestlemaniasammanhang, ganska liten gala då den dels hölls i en liten arena (Civic Center tar drygt 16.000 åskådare) och dels är väldigt kort. Wrestlemania XI är med sina 147 minuter den näst kortaste av alla Wrestlemania-galor, endast slagen a Wrestlemaia I som är tio minuter kortare. Förmodligen beror detta på den kris som WWF vid denna tidpunkt var inne i, då konkurrenten WCW blev allt populärare och WWF tappade både pengar och brottare.

Wrestlemania XI fortsätter utvecklingen mot mer inslag av ljuseffekter och pyroteknik, något som idag är en vital del av en wrestlingshow. Att det är en show råder det numera inget tvivel om; WWF hade bjudit in en mängd kändisar och en av huvudmatchens kombattanter är en NFL-spelare. Detta är också första gången i Wrestlemaniahistorien då Vince McMahon (som kommenterar galan tillsammans med Jerry ”the King” Lawler) yttrar de ord som får puristerna att rasa och som idag ersatt ordet ”wrestling” på alla WWE:s TV-shower, nämligen ”sports entertainment”.

Vince McMahon och Jerry ”the King” Lawler kommenterar alltså den här galan. Lawler håller godkänd klass men McMahon är faktiskt otroligt usel. Dels kan han inte hålla jämna steg med Lawler i gnabbandet och dels så brister han i agerandet när han ska låtsas vara exalterad över något som händer i matcherna. Jag vet inte om han har en dålig dag här, jag kan inte minnas att jag var lika irriterad på honom när jag såg Wrestlemania X, eller om han verkligen är så här dålig. En kass insats från förbundets ägare i vilket fall som helst.

Apropå kassa insatser så sjunger Kathy Huey ”America the beautiful”. Om ni inte vet vem det är så gör det ingenting, jag har trots googlande ingen aning om vem det är. Vad jag däremot vet är att hon låter ungefär som Bianca Castafiore när hon sjunger. Och DET är inget bra betyg.

Så nu över till matcherna:

The British Bulldog & Lex Luger vs Jacob & Eli Blu (w/ Uncle Zebekiah)

Jacob och Eli Blu är tydligen de gamla smygnazisterna Ron och Don Harris. Här möter de den tekniska British Bulldog och den stele Luger. Naturligtvis vinner Bulldog och Luger och matchen får en tvåa av mig.

Jeff Jarrett (c) (w/ The Roadie) vs Razor Ramon i en match om WWF:s interkontinentalbälte

Jarrett och Scott Hall (som är Razor Ramons riktiga namn) var faktiskt riktigt hyggliga brottare en gång i tiden. Här gör de en riktigt underhållande match som tyvärr slutar i en diskvalificering efter att The Roadie dragit ut Jarrett ur ringen. En trea dock.

The Undertaker(w/ Paul Bearer) vs King Kong Bundy (w/Ted DiBiase)

Så här är det; King Kong Bundy var inte underhållande 1986 när han mötte Hulk Hogan. Någon som tror att han är underhållande nio år senare? Helt riktigt. En Undertaker som vid denna tid fortfarande kunde röra sig lyfter dock matchen till en svag tvåa.

Och nu dags för Undertakers entrance-barometern
Nu hade man som sagt börja använda sig av ljuseffekter lite mer och detta gynnar naturligtvis Undertaker. Detta ser ut ungefär som hans vanliga Smackdown-entré gör idag och den får tre urnor.

”King of Harts” Owen Hart & Yokozuna (w/Mr.Fuji) vs The Smoking Gunns (c) i en match om tagteam-bältena.

Yokozuna är Owens “hemliga partner” som presenteras innan matchen. The Smoking Gunns är Billy och Bart Gunn. Matchen är riktigt bra, ja förmodligen galans bästa match. Matchen avslutas med att Yokozuna gör en Banzai Drop på Billy varpå Owen täcker honom för fallsegern. Jag kan inte låta bli att fundera på om det var när Billy Gunn stirrade upp på Yokozunas tremetersröv som han kom på att han skulle bli ”Mr.Ass”. En trea får matchen och hade Owen haft en partner med brottningsskills istället för en som bara var tjock hade det blivit en fyra.

Bret Hart vs Bob Backlind i en ”I Quit”-match

Matchen tar alltså slut när en av deltagarna säger ”I Quit” i en mikrofon. Roddy Piper är (som vanligt) gästdomare.

Jag såg fram mot den här matchen. Både Backlund och Bret Hart är brottare som är otroligt tekniskt skickliga och som hade submissiongrepp som avslutningsgrepp. Tyvärr så förstördes den här matchen av olika orsaker. Främsta orsaken är Roddy Piper som förmodligen hade dragit en lina för mycket innan matchen, då han är otroligt enerverande och frågar brottarna ungefär sjuttio gånger om de vill ge upp. Den andra orsaken är avlutningen, där Bret har applicerat Backlunds eget avslutningsgrepp på honom. Piper är framme med micken, Backlund säger något i stil med ”UÄÄIIEEEH!” och Piper tolkar det som ”I Quit”. Man undrar ju om Vince, som kommenterade, fick inspiration av att sätta motståndaren i motståndarens eget grepp och sedan avsluta matchen abrupt…. En tvåa blir det i alla fall.

Shawn Michaels (w/Jenny McCarthy & ”Sycho” Sid) vs Diesel (c) (w/ Pamela Anderson) i en match om WWF-bältet

Gästtidtagare är Jonathan Taylor Thomas från ”Tummen mitt i handen” och Nicholas Turturro från ”På spaning i New York”.

Jag hade aldrig sett Kevin Nash (Diesel) när han stod på toppen av sin karriär och trodde att han kanske var en bättre brottare som ung. Även fast han inte skadar sig av att springa fort här, så är det ingen lysande brottning vi får se här heller. En riktigt tråkig match som Diesel vinner. En tvåa.

Lawrence Taylor vs Bam Bam Bigelow

Detta är någon slags lumberjackmatch då ringen omgärdas av ett gäng WWF-brottare (bland annat IRS och Tatanka) och en hoper NFL-spelare. Matchen i sig är ungefär lika bra som idén att ha Bam Bam jävla Bigelow i en huvudmatch på Wrestlemania. En etta alltså. Taylor vinner skiten.


Detta är nog, i konkurrens med Wrestlemania 2, den sämsta Wrestlemania-galan jag sett. Ingen av matcherna är speciellt engagerande utan får mig enbart att bli sömnig. Att de två sista matcherna dessutom är galans sämsta gör inte saken bättre. WWF:s kris är smärtsamt uppenbar här.

Wrestlemania X

Wrestemania IX lämnade ju en dålig smak i munnen (se betyget jag satte på Hogan vs Yokozuna!) så jag beslöt mig för att se Wrestlemania X ganska så omgående. Under perioden mellan 1993-1998 följde jag inte wrestling alls så denna gala har jag hört talas om men inte sett förut, vilket innebär att nostalgivärdet för mig inte är så högt.

Cirkeln sluts och Wrestlemania kommer tillbaks till Madison Square Garden den 20 mars 1994, nästan nio år efter den första Wrestlemania-galan. Förändringarna sedan 1985 har jag varit inne på tidigare men de märks ännu tydligare när man är tillbaks på samma arena. Det man främst lägger märke till är att MSG som på Wrestlemania 1 är helt nedsläckt nu är upplyst så att publiken syns. Vidare så använder man sig här (mer än någon annan Wrestlemania-gala dittils) av fyrverkerier och ljuseffekter. Trenden från Wrestlemania IX, med specialbyggd dekor och specialgjord grafik fortsätter också. Slutligen så är detta den första Wrestlemania-galan med två av i våra dagar vanligt förekommande matchtyper, nämligen falls-count-anywhere- och stegmatchen.

Man hade också tagit tillbaks traditionen med kändisar som gästpresentatör och –tidtagare. Dessa var Donnie Wahlberg och Rhonda Shear för den första titelmatchen samt Donnie Wahlberg och Jennie Garth för den andra.

Little Richard sjunger ”America the beautiful och Vince McMahon samt Jerry ”the King” Lawler kommenterar.

Så till matcherna på denna den första Wrestlemania post-Hogan:

Bret ”Hitman” Hart vs Owen ”Rocket” Hart

Nu måste jag erkänna en sak. Jag har aldrig varit något stort Bret-fan. Till stor del beror det förmodligen på att jag missade Brets tid på topp. Jag slutade som sagt kolla på wrestling runt 1993 och började inte kolla igen förrän runt 1998-1999, då Bret mest var kass i WCW. Det faktum att han framstår som extremt gnällig och tar sig själv på för stort allvar (”Barnen vill inte se mig som bad guy”) har inte heller direkt hjälpt.

Först efter att ha sett denna match förstår jag en del av vad folk ser hos honom dock. Att han och Owen gör en bra match ihop är inte så konstigt, då de tränat ihop sedan koltåldern. Detta är dock en fantastisk match. Teknisk, fartfylld och spännande. En av de bästa matcherna jag sett så här långt i min Wrestlemania-genomgång och den överlägset bästa öppningsmatchen hittills (och jag vågar nästan sätta min Kalle Ankas Pocket-samling på att den kommer att vara det när jag sett klart alla Wrestlemanias också). Dessutom lysande bokad eftersom man låter Owen vinna mot main-eventaren Bret. En solklar femma.

Bam Bam Bigelow & Luna Vachon vs Doink & Dink

En match med Doink II och dvärgen Dink. Gissa? Ni som gissade en etta gissar rätt. Bam Bam och Luna vinner, om någon nu bryr sig.

”Macho Man” Randy Savage vs Crush (w/ Mr. Fuji) i en falls-count-anywhere match

Reglerna påminner mer om en deathmatch. Efter att man förlorat på fall har man 60 sekunder på sig att ta sig in i ringen igen. Savage vinner efter att ha bundit fast Crush i en snara backstage. En halvkul match, men Savages styrka kommer inte till sin rätt här. En tvåa.

Leilani Kai vs Alundra Blaze (c) i en match om WWF:s dambälte.

Här kallas bältet Womens title i stället för Ladies Title som det tidigare kallades. En ganska normal dammatch som Blaze vinner. En tvåa.

Men on a Mission vs The Quebecers (c) i en match om tagteambältena.

Men on a Mission är alltså Mabel och en annan kille vid namn Mo. Quebecers är Jacques Rougeau och Pierre Ouelette. Efterom Jacques är den enda brottaren med talang här så blir det inte mycket åka av. När dessutom Men om a Mission vinner på uträkning blir det en etta här med.

Lex Luger vs Yokozuna (c) (w/ Mr.Fuji & Jim Cornette) i en match om WWF-bältet

Mr. Perfect är gästdomare i denna meningslösa match. Först får Luger dyngstryk i tio minuter. Sedan gör han en comeback och får omkull Yokozuna, varpå Mr.Perfect vägrar räkna. När Luger puttar till Perfect blir han diskad. Eftersom detta inte ens resulterade i en fejd mellan Perfect och Luger känns matchen som sagt meningslös. Och meningslösa matcher, de får en etta.

Shawn Michaels vs Razor Ramon (c) i en stegmatch om interkontinentaltiteln

Denna match är nog den som är mest förknippad med Wrestlemania X. Denna match är extremt svårbedömd. Om jag minns saken rätt, så var detta den första stegmatchen som visades på TV. Ska man då bedöma den för det historiska värdet eller för det underhållningsvärde den har idag? Hade jag betygsatt den här matchen 1994 hade den helt klart fått en femma. Men idag, 2006, då man sett bättre stegmatcher än denna, blir det endast en fyra. Razor Ramon vinner för övrigt denna klassiska match.

Bret ”Hitman” Hart vs Yokozuna (c) (w/ Mr.Fuji & Jim Cornette) i en match om WWF-bältet.

Både Yokozuna och Bret Hart gör sina andra matcher för kvällen. Detta är en bättre match än den första titelmatchen även fast inte heller detta är någon höjdare. Bret Hart får dock vinna och alla good guys kommer in i ringen och hyllar honom. Slutbilden är dock smart bokning; en anvundsjuk Owen Hart står i gången och stirrar på den nyblivne mästaren, sin bror som han besegrat tidigare på kvällen. Ett upplägg skapat helt utan promos eller tramsiga storylines. Matchen får dock en tvåa.

Wrestlemania X brukar betraktas som en av de bästa Wrestlmania-galorna någonsin. Mitt intryck är att den lever på två matcher, nämligen stegmatchen och Owen vs Bret. I övrigt är matchkvaliteten faktiskt ganska låg, för att inte säga väldigt låg. Jag vet inte om jag gett betyget ett i tre matcher på en och samma Wrestlemania-gala förut. Sammanfattningsvis; se Owen vs Bret och stegmatchen och hoppa över resten.

Wrestlemania IX

Ceasars Palace i Las Vegas var platsen och 4 april 1993 datumet för Wrestlemania IX. Denna gala innebär för mig den slutliga brytpunkten mellan gamla och nya WWF. Detta var den sista Wrestlemania-galan som Hulk Hogan var med på innan han gick till WCW och detta är också den första galan utan Gorilla Monsoon som en av kommentatorerna. Istället heter huvudkommentatorn Jim Ross, mannen som de flesta wrestlingfans idag känner som ”J.R” och numera kan sägas är WWF/E:s röst i etern. De andra två kommentatorerna är Bobby ”the Brain” Heenan och ”Macho Man” Randy Savage.

Vidare så är Wrestlemania IX den första riktigt showbetonade Wrestlemania-galan. Visserligen hade man sedan länge lämnat den old-school-känsla som den första Wrestlemania-galan hade men här drar man på för fullt. Eftersom man är i Ceasars Palace så är det romartema som gäller. Förutom att vi får se Ross och Heenan i toga (vilket är en ganska otäck upplevelse) så har man istället för den sedvanliga nationalsången en ganska lång och utdragen öppningsceremoni, där Macho Man och Heenan bärs/rider in åtföljda av män i gladiatorutstyrsel och kvinnor i, ska vi kalla det kurtisanutstyrsel. Detta är också den första Wrestlemania-galan där man övergett det klassiska färgschemat på ringen med blå-vit-röda rep och en ljusblå/vit ring till förmån för svarta och gula rep och en något mörkare ring.

Så över till matcherna:

Tatanka (w/ Sensational Sherri) vs Shawn Michaels (c) (w/ Luna Vachon) i en match om interkontinentalbältet.

Märkligt att lägga denna match först. Tydligen har i alla fall Sherri blivit good girl nu och står på Tatankas sida mot den slemme Shawn. En kul match som får en trea i betyg, trots att Tatanka vinner på uträkning.

The Steiner Brothers vs The Headshrinkers

Innan matchen står en kille i brun hockeyfrilla och påstår sig vara Scott Steiner. Alla ni som ser honom som Big Poppa Pump skulle nog inte känna igen honom. Detta var tiden innan anabolabruket gick över styr och Scott fortfarande kunde brottas. Han och brorsan Rick går en helt ok match mot Headshrinkers. Scott gör en Frankensteiner och Steiner Brothers vinner. En trea.

Doink the Clown vs Crush

Nej jag gillar inte Doink ens som bad guy. Och Crush känns helt ointressant. Ännu mindre intressant blir matchen när en till Doink kommer in och distraherar Crush så att Doink kan vinna. En etta får denna match

Razor Ramon vs Bob Backlund

Den gamle mästaren Backlund hade nu gjort comeback och körde en rätt trist old-school goodguy-gimmick. Han var dock en rikigt bra teknisk brottare. Razor Ramon är inte helt oäven han heller, när han är nykter. En hyfsad match som dock är alltför kort och därför blir det bara en tvåa.

The Mega-Maniacs (w/ Jimmy Hart) vs Money Inc. (c) i en match om tagteambältena.

Mega-Maniacs är alltså Hulk Hogan och Brutus the Barber Beefcake. Den här matchen känns så otroligt ointressant. Hogan, som året innan gjorde sin ”sista” match gjorde nu comeback. Det mest bisarra inslaget i denna match (förutom Jimmy Hart som good guy) är det faktum att Money Inc. vid ett tillfälle tar sina bälten för att lämna matchen, förlora på uträkning och behålla bältena, varapå domaren meddelar att om de förlorar på uträkning så förlorar de bältena. Kul med ett riktigt avgörande? FEL! Matchen slutar med att Mega-Maniacs blir diskade istället. Detta hindrar dock inte Hogan från att posera i ringen i ungefär tjugo minuter. En etta får skiten.

”The Narcissist” Lex Luger vs Mr.Perfect

Lex Luger hade egntligen köpts over från WCW för att bli stjärnan i World Bodybuilding Federation, en av Vinces första snilleblixtar utanför wrestlingen. Eftersom WBF konkade snabbare än boo.com så fick Luger börja brottas igen. Här möter han Mr.Perfect som blivit good guy. Mr.Perfect kunde brottas och Luger kunde fortfarande hänga med. En tvåa får denna match som Luger vinner.

The Undertaker (w/ Paul Bearer) vs Giant Gonzalez (w/ Harvey Whippleman)

För andra Wrestlemania-galan i rad så är Whippleman manager åt kvällens tråkigaste brottare. Här är det Giant Gonzalez, en drygt 230 centimeter lång kille i en dräkt med påmålade muskler. Matchen slutar med att han diskas efter att ha sövt ned the Undertaker med sin totala brist på brottningsförmåga och utstrålning. En trasa kloroform användes visst också. En etta får matchen.

Undertaker-entrance-barometern

Här har de tänkt till lite och använt rök och lite rekvisita i form av en gam. Undertakers entréer fungerar dock inte så bra i dagsljus. Två urnor får den dock

Bret ”Hitman” Hart (c) vs Yokozuna (w/ Mr.Fuji) i en match om WWF-bältet

På ytan är Yokozunas gimmick mest att vara en jättetjock japan. Dock så har få personer lyckas vara ett ostoppbart monster så bra som Yokozuna. Här utmanar han Bret Hart om mästarbältet. Matchen som får en tvåa, slutar med att Mr.Fuji kastar salt i ögonen på Bret, så att Yokozuna kan vinna. Plötsligt kommer dock Hulk Hogan in och detta leder till…

Yokozuna (c) (w/ Mr.Fuji) vs Hulk Hogan i en match om WWF-bältet

Hur betygsätter man en egotripp? Hogan vinner en squashmatch och står som mästare igen, sex år efter att han var på topp och tre år efter hans match mot Ultimate Warrior, som var tänkt som ett överlämnande. Normalt betygsätter ag inte vare sig squashmatcher eller egotrippar men denna match får detta betyg:


Nu ser jag fram emot en garanterad Hoganfri Wrestlemania X!