Wrestlemania VIII

Den 5 april 1992 hölls den åttonde upplagan av Wrestlemania i Hoosier Dome, Indianapolis. Trots att galan hölls i en stor arena (62.167 åskådare är den officiella siffran) märks det att wrestlingboomen nu var på väg att avta. Främst märks det på att galan kortats betydligt. De flesta Wrestlemania-galorna hade dittills varit runt tre och en halv timme långa, men Wrestlemania VIII var endast 162 minuter lång, alltså nästan en timme kortare än den längsta Wrestlemania-galan. Generationsväxlingen började nu få genomslag på allvar då både Shawn Michaels och Bret Hart hade inlett sina singelkarriärer. Wrestlemania VIII är också unik i ett avseende, då det är den enda Wrestlemania-galan med både Ric Flair och Hulk Hogan i eller i närheten av sina karriärers toppar.

Istället för ”America the Beautiful” sjungs här den amerikanska nationalsången. Den framförs av countrysångerskan Reba McIntyre, som gör ett framförande som i mina öron bara låter måttligt bättre än Rockin’ Robins kraxande några år tidigare. Galan kommenteras av Gorilla Monsoon och Bobby ”the Brain” Heenan. Detta var för övrigt den sista Wrestlemania-galan som Monsoon kommenterade.

Så till matcherna.

Shawn Michaels (w/ Sensational Sherri) vs “El Matador” Tito Santana

Jag visste inte att tjurfäktning var stort i Texas. Hursomhelst så får slagpåsen Santana stryk av Michaels i en bra öppningsmatch som får en trea av mig.

Jake ”the Snake” Roberts vs The Undertaker (w/ Paul Bearer)

En ganska tråkig match som Undertaker förstås vinner. Matchen får en tvåa.

Och nu är det dags för…

Undertaker-entrance-barometern

Inte heller denna gång något speciellt. Paul Bearer smeker urnan och går framför Undertaker. En urna i betyg och ingen gåshud alls.

Bret ”Hitman” Hart vs ”Rowdy” Roddy Piper (c) i en match om interkontinentalbältet.

Denna match är riktigt bra. Brawlern Piåper mot teknikern Hart fungerar aldeles utmärkt och Piper gör allt för att bygga upp den unge Harts stjärnstatus. Pipers i särklass bästa Wrestlemaniamatch och en bra singeldebut för Hart, som får vinna titeln. En klar fyra.

Big Boss Man, Virgil, Sgt Slaughter & ”Hacksaw” Jim Duggan vs The Nasy Boys, Repo Man & The Mountie

Ett år tidigare hade Sgt.Slaughter varit WWF-mästare och brottades i huvudmatchen. Nu är han i en meningslös match tillsammans med Virigl. Som vanligt i såna här flermannalagsmatcher blir det kaos av alltihop. Virgils lag vinner och matchen får en etta.

”Macho Man” Randy Savage vs Ric Flair (c) (w/ Mr. Perfect) i en match om WWF-bältet

Innan jag skriver om själva matchen vill jag bara saga några ord om matchens placering på galan. Detta var ena delen i en ”double main event” men ändå är den placerad i mitten av showen. Detta var första gången som en match om WWF-bältet inte gick sist på en Wrestlemania, undantaget den första galan som inte hade någon sådan match överhuvudtaget. Att mästaren dessutom är legenden Ric Flair gör placeringen än mer skandalös. Anledningen kan jag bara spekulera i, men Hogans ego känns som en bidragande faktor till detta.

Matchen då? Den är, som väntat, fantastisk. Med två av dåtidens bästa brottare i ringen kan den inte bli annat. Den har teknik, dramatik, psykologi och en publik som lever sig in i matchen. Savage vinner bältet och matchen får en femma.

(För alla er som minns att Savages karriär skulle vara slut efter hans förlust på Wrestlemania VII så förklarades det bort genom en ”dispens” av (fejk)presidenten för WWF efter att Savage angripits av Jake Roberts på hösten 1991.)



Natural Disasters vs Money Inc. (c) (w/ Jimmy Hart) i en match om tagteambältena.

Natural Disaster är Earthquake och Typhoon. Typhoon hade tidigare varit Hulk Hogans vän Tugboat men blivit bad guy och slagit sig samman med Earthquake. De blev senare förådda av Jimmy Hart och good guys. Money Inc.var Ted DiBiase och Irwin R Schyster (som i mina ögon är mycket lik Peter Haber). Matchen är en tråkig historia, som inte blir bättre av att Money Inc. efter ett tag struntar i matchen och helt sonika tar sina bälten och går. Natural Disasters vinner matchen på uträkning och Money Inc. är fortfarande mästare. En svag tvåa får matchen.

Skinner vs ”The Rocket” Owen Hart

Owen Hart går här sin första Wrestlemaniamatch sen Wrestlemania V. Tyvärr är detta en squashmatch som Owen dock får vinna. Eftersom det är en squashmatch får den inget betyg.

Rick Martel vs Tatanka

En hyfsad match mellan dessa två. Den får en tvåa i betyg.


Hulk Hogan vs Sid Justice (w/ Harvey Whippleman)

Så istället för att lägga Flair vs Savage sist får vi denna match? Snacka om att lämna en dålig eftersmak i munnen. Här är det Hogans Bästa Vän #37 (Hogan verkar vara lika kass på att hitta bra vänner som Fredrik Reinfeldt är på att hitta bra ministrar) som förått honom och blivit Hogans Värsta Fiende #83 istället. Sid Justice är tyvärr lika intressant och karismatisk som en mandelkubb. När matchen dessutom slutar med en diskvalifikation och två omotiverade run-ins av Papa Shango och Ultimate Warrior ( i PAGE) känns faktiskt en etta som ett högt betyg. Jag börjar förstå varför Savage hatar Hogan.

Wrestlemania VII

Eftersom Nobelpriset i litteratur tillkännagavs idag (och jag faktiskt tippade Orhan Pamuk som vinnare, det ni!) så kommer här ännu ett ”ÄNTLIGEN!”-ögonblick, nämligen recensionen av Wrestlemania VII.

Wrestlemania VII gick av stapeln den 24 mars 1991 i Los Angeles Memorial Sports Arena. Det var den första Wrestlemania-galan (förutom en del av Wrestlemania II) som inte hölls i östra eller norra Nordamerika. Det var också den första Wrestlemania-galan utan någon kommentatorsinsats av Jesse ”The Body” Ventura eftersom han lämnat WWF. Gorilla Monsoons partner var iställer Bobby ”the Brain” Heenan. Vid de tillfällen då Heenan var vid ringside ersatte ”Hacksaw” Jim Duggan och ”Lord” Alfred Hayes honom. Hayes är lika usel som vanligt men Duggan förvånar faktiskt mig genom att göra en riktigt bra insats som bisittare.

Att wrestlingens första boomperiod nu var över står klart när man betänker arenavalet. Under Wrestlemania VI hade man hypat att nästa (dvs denna) Wrestlemania skulle hållas i Los Angeles Memorial Colisseum, en arena som var huvudarena vid sommar-OS 1984 och som tar över 100.000 åskådare. Några månader innan Wrestlemania VII hade man dock bara sålt 17.000 biljetter. Som av en slump blev WWF då utsatta för ett bombhot och beslöt att flytta Wrestlemania VII till den betydligt mindre Sports Arena.

Wrestlemania VII hölls mitt under brinnande (nåja) krig och detta märktes på den patriotiska inramningen av galan och inte minst på huvudmatchen där Hulk Hogan skulle möta den elake Iraksympatisören och WWF-mästaren Sgt. Slaughter. Att Hogan var tillbaks i rampljuset förvånar kanske ingen idag men året innan var det ju tänkt att Hogan skulle föra över stafettpinnen till Ultimate Warrior som skulle bli ”den nye Hogan”. Warriors popularitet var dock inte lika stor som WWF tänkt sig och Warrior blev därför av med bältet vid Royal Rumble så att Hogan skulle kunna göra comeback som utmanare. Detta visade sig faktiskt vara ett genidrag, inte så mycket för Hogan vs Slaughter utan för Warrior vs Savage, matchen som blev resultatet av att Savage hjälpt Salugher att besegra Warrior.

”America the Beautiful” framförs av Willie Nelson. Så över till matcherna.

The Rockers vs Barbarian & Haku (w/ Bobby ”the Brain” Heenan)

En bra match där de tekniska Rockers får göra jobbet mot de mer orörliga brottarna Haku & Barbarian Matchen vinns av Rockers och får en trea.

The Texas Tornado vs Dino Bravo (w/ Jimmy Hart)

Texas Tornado vinner denna match som får en tvåa

British Bulldog vs The Warlord (w/Slick)

Mannen med världens konstigaste hjälm, Warlord får spö av British Bulldog i denna match som inte heller når over en tvåa.

The Nasty Boys (w/ Jimmy Hart vs The Hart Foundation (c) i en match om Tag-teambältet

Nasty Boys är utpräglade brawlers och jag tycker inte att Hart Foundation kommer till sin rätt här. Nasty Boys vinner matchen och bältena och Hart Foundation gör sitt sista framträdande på Wrestlemania. Bret Harts karriär som singelbrottare skulle snart ta fart. Matchen? En trea.

Jake ”The Snake” Roberts vs Rick ”The Model” Martel i en ”blindmatch”.

Martel hade sprutat parfym på Jake the Snake. Eftersom Jake the Snake är en karlakarl och inte någon metrosnubbe hade han aldrig kommit i kontakt med hygienprodukter tidigare och drabbades av en mycket allvarlig allergisk reaktion som gjorde att han tappade synen. Därför skulle de två nu mötas på lika villkor och hade därför varsin mörk huva över huvudet. Detta gjorde dem till de lyckligaste männen i arenan, eftersom de slapp se skiten. Detta är Wrestlemaniahistoriens hittills sämsta match som mest går ut på att de famlar runt i ringen för att hitta varandra. Jag är dock extremt generös idag och ger matchen en hel etta.

The Undertaker (w/ Paul Bearer) vs ”Superfly” Jimmy Snuka

The Undertaker gör sin Wrestlemaniadebut och alla ni som inte kan gissa hur matchen gick följer förmodligen inte wrestling. Undertaker vinner alltså i denna glorifierade squashmatch. Den får dock en tvåa.

Eftersom Undertaker är mannen med wrestlingvärldens tuffaste entréer så debuterar jag också följande avdelning:

Undertakers entrance-barometer
Undertakers entré i sin Wrestlemaniadebut är inte speciellt spektakulär, Undertaker går långsamt ned till ringen ledd av Paul Bearer som ser manisk ut och smeker sin urna. Betyget blir en urna. Bättte skulle det bli.

The Ultimate Warrior vs ”Macho King” Randy Savage (w/ Queen Sherri) i en karriärmatch.

Den som förlorade matchen skulle alltså vara tvungen att sluta som brottare. Idag kanske den stipulationen känns lam eftersom den använts vid cirka 937 tillfällen och vid ungefär 935 av tillfällena har brottaren som förlorat faktiskt gjort comeback. Då var dock detta ett relativt nytt (i alla fall i WWF) grepp och man undrade vem som skulle få lägga sina neonfärgade kängor på hyllan. Detta gjorde att man kände att matchen faktiskt betydde någonting.

Matchen i sig är helt lysande och Savage visar återigen vilken fantastisk brottare han är som får Warrior att göra en toppmatch. Slutet och efterspelet (med Miss Elizabeth som återvänder och Savage som blir good guy igen) är perfekt bokat. Den här matchen får en välförtjänt femma.

Tenryu & Kitao vs Demolition (w/ Mr.Fuji)

Att låta en purolegend som Genichiro Tenryu gå en match på under fem minuter är ungefär som att låta Ingemar Bergman regissera ett avsnitt av Linus på linjen. Här får han dock tilsammans med Koji Kitao vinna mot Demolition som återigen var bad guys. Matchen får en tvåa.

Big Boss man (w/ Andre the Giant) vs Mr.Perfect (c) (w/ Bobby ”the Brain” Heenan) i en match om interkontinentalbältet

Matchen slutar med att Mr.Perfect diskas på grund av att Barbarian och Haku blandar sig i. Usch. En tvåa.

Earthquake (w/ Jimmy Hart) vs Greg ”The Hammer” Valentine

Valentine gör ett av sina sällsynta framträdanden som good guy här. Earthquake vinner dock denna tråkiga match. En svag tvåa.

Legion of Doom vs Power & Glory (w/ Slick)

Hercules är tydligen bad guy igen. Spännande. I övrigt en squashmatch som Legion of Doom vinner. Och såna får som bekant inget betyg.

Virgl (w/ Roddy Piper) vs ”Million Dollar Man” Ted DiBiase

Virgil hade alltså varit DiBiases betjänt I många år men nu hade han blivit ”fri”. Matchen slutar med att DiBiase börjar slåss med Piper och blir uträknad. Virgil vinner alltså. Matchen får en svag tvåa.

The Mountie (w/ Jimmy Hart) vs Tito Santana

Ytterligare en squashmatch som Mountie vinner. Inget betyg således.

Hulk Hogan vs Sgt. Slaughter (c) (w/ General Adnan) i en match om WWF-bältet.

Hogan hade dagen till ära bytt ut sin röda bandana mot en med amerikanska flaggan-mönster. Hogan vinner denna match och är mästare för tredje gången. En helt ok match som får en trea.


Sammanfattningsvis kan man säga att denna upplaga av Wrestlemania inte heller är någon höjdare, även om den är bättre än året före. Galan räddas av att den innehåller matcher som faktiskt hade bakgrundshistorier och framför allt av matchen Savage vs Warrior. Generationsväxlingen som WWF var inne i skulle ta ytterligare några år att helt genomföra, men redan året efter hade några av brottarna inlett sina framgångsrika singelkarriärer. Vilka? Jag det får ni läsa om nästa gång.