Film nummer 17 och slutpunkt: Man on the moon!

Så har jag äntligen kommit fram till den sista filmen i detta maratonprojekt. ”Man on the moon” från 1999 handlar om Andy Kaufman, komikern som inte ville kallas komiker. Jim Carrey spelar huvudrollen och Milos Forman regisserar filmen om den i Sverige relativt okände Kaufman.

Vi får i filmen följa Kaufman från det han upptäcks av managern George Shapiro på 70-talet fram till hans död 1984. Vi får se Kaufman som ståuppare, gäst i Saturday Night Live (den allra fösta faktiskt), proffsbrottare samt Elvisimitatör (enligt rykten Elvis egen favorit!). Vi får också följa hans strävan att bli tagen på allvar, något som kan verka oförenligt med det faktum att han betraktar hela världen som ett stort skämt, eller snarare som en stor scen för honom att hålla sin förställning på. Denna ständiga drift med alla gör att, när Kaufman får beskedet att han är döende ses det också som ett skämt, och faktum är att än idag finns det de som väntar på Kaufmans ”comeback”.

Den här filmen har som sagt Jim Carrey i huvudrollen, och det kan nog skrämma bort en hel del folk, likväl som det kan göra en del Jim Carrey-fans besvikna. För detta är ingen ”Jim Carrey-film” och den som förväntar sig 90 minuter flamskomedi a’ la Mask eller Ace Ventura blir besviken. Visst använder Carrey sig av sitt minspel emellanåt, men ytterst sparsmakat. Istället är Carrey faktiskt lågmäld i den här filmen, och närmar sig rollen som Kaufman med stor respekt och visar att han också fungerar i dramatiska sammanhang. Carrey är perfekt som Kaufman, inte för att han är på pricken lik (för det är han absolut inte) utan för att de bägge är missförstådda komiker. ”Vänta nu här” tänker kanske någon ”Jim Carrey är väl en av de mest framgångsrika komikerna någonsin?”. Ja, men han är missförstådd. Måmga ser Jim Carrey som en flamsig, gapig slapstickkomiker, och även om han har den sidan också, så ve de som sett hans ståuppshower att han har en annan, mer absurd och lågmäld, sida också. ”Man on the Moon” var första gången någon vågade ”tona ner” honom (även om ”Truman Show” är ett steg i den riktningen) och Carrey har i filmer som ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”, återigen fått visa prov på denna lågmälda sida.

Slutligen, se denna film om ni är intresserade av en helt annan Jim Carrey än den man är van vid eller av vem Andy Kaufman var. En underhållande film.

*

Så har vi då kommit till slutet av detta projekt. Drygt fem månader har det tagit (även om jag gjort annat också) och en överslagsräkning ger att jag sett runt 50 timmar historisk film, från ”De tio budorden” till ”Man on the Moon”. De flesta filmerna har varit sevärda, även om jag stött på en del bottennapp (främst ”Ben-hur”, förvånande nog), Dock har detta varit en intressant ”resa” och jag hoppas att detta har varit hyfast intressant att läsa om och kanske inspireras av. Nu ska jag dock se någon helt annan typ av film. På återseende!

Film nummer sexton: Nixon

Nu är det dags för ett kärt (?) återseende, nämligen min ”resa” genom historien. Den här gången har jag sett filmen ”Nixon” . Filmen, som i directors cut-versionen är tre och en halv timme lång, är regisserad av Oliver Stone och har Anthony Hopkins i huvdrollen som Richard M Nixon, en roll han Oscarsnominerades för.

Richard Nixon associeras nog främst med Watergateskandalen, den politiska skandal som fick honom att avgå som president 1974. Nixon var dock även innan denna skandal känd som ”Tricky Dick” och var en av USA:s impopuläraste presidenter. I skenet av detta hade det varit enkelt att göra ”Nixon” som ett nidporträtt av en skurkaktig, maktgalen president. Även om denna sida också finns där, är det en positiv överraskning att Oliver Stone, som annars inte är någon nyansernas mästare, faktiskt tecknar ett mångfacetterat porträtt av en komplicerad, konfliktfylld person. I början av filmen framstår Nixon som den skurk man förväntar sig, men efter eftersom filmen fortskrider får vi veta vad som driver honom, och detta gör att man förstår honom bättre. Slutscenerna är riktigt gripande och Stone har lyckats med att göra Nixon till något av en antihjälte.

En sådan här film kräver naturligtvis rätt skådespelare i huvudrollen. Anthony Hopkins kan kännas som ett märkligt val, men Hopkins visar sin storhet som skådespelare. Fjärran är den eleganta och läskiga seriemördaren Hannibal Lecter. I den här filmen ÄR Hopkins Richard Nixon och det är i mitt tycke konstigt att han inte vann en Oscar för den här rollen.

Den här filmen är sorgligt underskattad. Om det är längden på filmen, eller ämnet som gjort detta vet jag inte, men trots att tempot inte är speciellt högt, så tycker jag att de tre och en halv timmarna inte känns speciellt långa. Därför rekommenderar jag den här filmen, främst till de som är intresserade av amerikansk politik och/eller de som är intresserade av en av USA:s mest (ö)kända presidenter, Richard Nixon.

Nästa gång är jag framme vid den sista filmen i det här projektet, nämligen ”Man on the Moon”.